Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De nygifta på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats, prydd med planteringar och en
minnesvård af sällsynt skönhet, “här hvilar hon: här
sofver min stackars Charlotte."
Lavinia stödde sig mot staketet och
betraktade denna fläck, som inneslöt modera till
de barn, hon nu gick att emottaga såsom sina
egna, och ju längre hennes blick dröjde vid
grafstenens runor, dess mera tyckte hon sitt
hjerta sammanpressas.
“Det synes dig kanske underligt att jag
inbjuder dig på detta besök, innan du ännu
beträdt det hus, hvilket Charlotte för tvänne
år sedan utbytte mot det lugna, fridfulla hem,
hon här eger, men jag ansåg detta ställe mer
än något annat egnadt åt det jag har att säga
dig."
Lavinia såg upp. Ludvigs utseende var
allvarligt och bestämdt, men ingen af de
rörelser, hon nyss sett, skiftade der nu.
"Ryktet har icke ljugit för dig, då det sagt
att mitt sinne är hårdt och mycket fordrande.
Men, såsom jag redan på vår bröllopsafton
nämde, det skulle icke kunna vara hårdt och
kallt mot den, som förstode mig. Jag hade
likväl orätt, då jag sade att ingen ännu velat
göra det: jag tror att Charlotte ville förstå
mig, men emellan våra lynnen fans på en gång
en alltför stor likstämmighet och en alltför stor
olikhet, att det skulla kunnat blifva så som
det borde. Emellan makar tror jag icke att
någon rätt lycka kan finnas, om de ej skilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
