Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärnat taga, men härom fans ej minsta
förklaring, hvaremot han bestämdt yttrat att intet
mera bref kunde träffa honom på den ort, der
han då vistades.
Emellertid blef september både half och
full, innan Gotthard anlände. Med häftigt
klappande hjerta flög Lavinia emot den älskade
sjuklingen. Men då hon fick se honom, var
hjertat nära att stanna af förskräckelse.
Var detta hennes sköne, hennes herrlige
Gotthard? Hade plågorna ensamt så härjat och
vanställt honom? Både kropp och själ syntes
lida, och tal om bröllop kunde ej gerna
komma i fråga.
Gotthard talade ej heller derom. Han var
så underbart förändrad att Lavinia aldrig, icke
ens i hans bästa och ljusaste stunder, kände
igen honom. Och då hon med sitt goda, ljufva
småleende sökte upplifva honom, då hennes
läppar talade ord af hopp och kärlek, skakade
han sakta sitt hufvud och sade sorgset : “Icke
här, Lavinia, icke här: jag hade ej förtjent att
blifva så lycklig. Jag vill nu dö — det är det
bästa. “
Lavinias sorg var djup: den var gränslös,
ty hon såg att han verkligen ville dö, att han
icke ens önskade blifva frisk, att han icke ens
önskade att deras öden skulle förenas. Och
Hkväl sade han ofta: “Om Gud velat det, om
vi hade varit gifta för längesedan, o, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
