- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
305

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

305

uppenbara, andeliga väsende, så fylde de det vacuum, som
genom förjagandet af polytheismens dimmor uppstod, på det
sätt, att de så småningom på Jehovas thron inpraktiserade
sitt eget jag och sina egna passioner och dyrkade dessa
såsom sin konung. Det sinnliga och det andeliga träda
således här såsom kontradiktion mot hvarandra; hvaremot
christendomen är den rent andeliga religionen.

Kulten i hvardera religionen står i proportion till
hvar-deras ståndpunkt och uppfattning af det gudomliga. All
hedendoms egentliga gudstjenst är, såsom vi redan yttrat,
offret , som är den första gryende aningen om försoning, och för
hvilket den enfaldiga, på sin ståndpunkt djupt rörande
åsigt ligger till grund, att gifva ett lif såsom æqvivalent för
ett annat; — men hvarvid man måste rysa för den
villfarelsen, att Gud ansetts säkrare blidkad, ju dyrbarare
offret varit, emedan denna religion mera fruktar Gud såsom
dödens, än dyrkar honom såsom lifvets herre. Det är det
vanmäktiga lifvet, som förgäfves qväljer sig sjelft för att
försona en okänd makt. Å andra sidan kan denna sinnliga
religion äfven kallas njutningens; för att döfva sin fruktan för
döden, liksom berusar sig menniskan ur lifvet och tömmer
dess njutningar ända till dräggen, i förhoppning att derigenom
undfly den bäfvan som jagar henne. — Man skulle möjligen
af denna menniskans fruktan för döden vilja hemta ett
argument mot hennes högre bestämmelse. Men vi våga säga,
att i denna fruktan tvärtom det första bevis framträder för
denna högre bestämmelse; menniskan fruktade ej döden, om
hon ej hade något att frukta efter döden. Liksom derföre
medvetandet om döden såsom, i ett afseende, ett slut på
menniskans varelse, men, i ett annat, en öfvergång till ett nytt
tillstånd, utgör ett verkligt medvetande om odödligheten: så

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free