Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Skalperingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag är Gula Vargen.
— Hvarför är en höfding ensam på
krigs-stigen? sporde Evans.
— Höfdingen sökte efter de hvita hundarna.
— Nu har du träffat dem.
— Häng honom i närmaste träd! ropade
Evans.
— Nej, den hämnden vore för ringa, svarade
Grey mörk i hågen. Jag vet en bättre.
Gula Vargen såg skarpt på Grey. Om han
skulle dö — och det var han säker på — skulle
han först hämnas och det på ett sätt, så att
Grey skulle få genomlefva sin förra stora sorg
än en gång.
— Du känner mig, sade han. Gula Vargen
känner också dig. För min hand föll
blekansiktets hustru. Men hvad blef af barnet?
— Barnet! ropade Grey och tog förfärad ett
steg tillbaka. Mördade du icke det på samma
gång som modern?
— Icke barnet. Blekansiktets son slaf i
höf-dingens tält. Han Gula Vargens träl, bära ved
till hans bål, få stryk, när han icke lyder. Han
ipke känna fader och moder. Han alla
koman-kers hund, sade Gula Vargen triumferande.
Grey stirrade på honom utan att kunna få
fram ett ljud, i det han med båda händerna tog
sig om hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
