Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Skalperingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Komankernas öron tillstoppade — de ieke
höra — icke se. Där finnas två krigare!
hvis-kade han.
— Såg du Jonna?
— Såg buffelhuden vid elden. Tro barnet
vara där. Endast* två gå — Monok och jag.
Pilar icke göra buller.
Timme efter timme förflöt. Indianerna lågo
orörliga. Slutligen sporde Grey, om det icke
snart kunde vara på tiden att ge sig af.
— Indianer sofva med öppna ögon till
midnatt. Då göra ny eld — då sofva tnngt. Snart
tid nn.
Strax efteråt försvunno de båda rödskinnen
i skogen. De kvarvarande lyssnade förgäfves
efter något buller. En hel timme gick, och allt
var fortfarande lika tyst.
Slutligen ljöd Ornögas och Monoks segerskri,
och Evans och Grey störtade efter indianerna.
Allt var förbi. De två komankerna lågo
blödande och döda, och lilla Jonna skrek med full
hals, uppskrämd som hon blef af krigstjutet.
— Nu till deras hästar! Fort tillbaka till
Tornton! sade Evans.
— Först dölja liken. Kanske platsen känd.
Då komma hit. Gula Vargen tro, de ridit bort.
Innan allt var i ordning, gick solen upp.
På komankernas hästar red man tillbaka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
