Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred var närvarande. Amalia bad Gustaf nu
läsa ut kapitlet: och lofvade att tala med honom i
detta ämne sedan. Amalia ville heldst göra sin
förklaring för den lilla gossen, i ensamheten, ty Alfred
skulle kanske fastat sig alltför mycket vid det
enfaldiga sätt, hvarpå hon meddelade Gustaf sina tankar
Men Alfred lät ej ämnet falla; han gjorde en
sjelf-god min åt systern, och når låsningen var slut, följde
han henne, skrattande och härmade Gustafs fråga.
”Detta år icke ett ämne för skämt”, s$de
Amalia allvarsamt.
”Förlåt, förlåt!” bad Alfred smekande. ”Men
mins du hvad jag sade häromdagen? Sonen låter ja
Fadrens vrede falla på sig — då äro de ju två”.
”Du kan vara bra envis och förarglig” sade
systern. ”Pröfva dig sjelf,” fortfor hon. Skulle du
kunna ålska Gud öfver all ting, om Han fordrade det
omöjliga af dig, och sedan, här du af svaghet felade,
lät af en annan beveka sig att förlåta dig? Älskar du
Honom icke mera, när Han, full af kärlek till ett
för-villadt jdägte, sänker sitt Gudoms Majestät i en
men-niskoskepnad som kan lida — blott för att komma det
motsträfviga slågtet så nära, att han kan hjelpa det,
leda det, och såtta det i gemenskap med sig — då det
på annat sätt ej kunde frälsas?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
