Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfattade och uppfattade hela scenen, förstod envar av
den omärkliga rörelse, som för ett ögonblick avtecknade sig i
Corentins lilla och oroliga ansikte, att de två verkliga
motståndarna stodo inför varandra. En fruktansvärd tvekamp
började. Då den unga grevinnan såg skrinet i Corentins
händer, lyfte hon sin ridpiska och kastade sig så hastigt
över honom samt gav honom ett så våldsamt rapp på
händerna, att han släppte skrinet. Hon grep det ögonblickligen
och kastade det mitt i elden, som brann i spiseln, varpå
hon framför denna intog en hotande ställning, innan de båda
agenterna hämtat sig från sin överraskning. Laurences
blickar lågade av avsky, hennes bleka panna och
föraktfulla läppar förolämpade ändå mera de båda männen än
det suveräna sätt, varpå hon behandlat Corentin som ett
giftigt djur. Den hedersmannen d’Hauteserre kände sig
åter som riddersman, allt hans blod purprade hans ansikte
och han beklagade, att han icke hade en värja. Tjänarna
skälvde av glädje. Denna så innerligt åstundade hämnd
drabbade den ena av dessa män. Deras fröjd blev emellertid
icke långvarig och undanträngdes av en hemsk fruktan:
de hörde fortfarande gendarmerna, som kommo och gingo
på vindarna. Spionen, under vilken energiska
benämning alla skiftningar, som utmärka polisens folk,
sammanfattas, alldenstund allmänheten aldrig kunnat förmås i sitt tal
specificera de personers olika karaktär, vilka tillhöra detta
för regeringarna nödvändiga apotek, spionen vidlåder sålunda
det präktiga och egendomliga draget, att han aldrig
förivrar sig; han har prästernas kristliga ödmjukhet, blickar,
vana vid föraktet, vilket han sätter som en mur emot
enfaldigt folk, som icke förstår honom; mot
förolämpningar har han en panna av järn och fullföljer sitt
mål som ett djur, vars fasta skal endast kanonen kan
genomtränga; men liksom djuret är han också så mycket
ursinnigare, då han träffas just som han trott sitt harnesk
ogenomträngligt. Piskrappet över hans fingrar blev för
Corentin, oavsett smärtan, det kanonskott, som
genomborrar skalet. Denna handling, så full av avsky från den
sublima och ädla unga flickan, förödmjukade honom icke
allenast inför den lilla krets, som var vittne till densamma,
utan även i hans egna ögon. Provencalen Peyrade rusade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
