Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Än pengarna då?» sade Michu, som stått i djupa
tankar, medan han lyssnade till den unga grevinnans ord.
»Jag har givit mina kusiner etthundra louisdorer.»
»Då ansvarar jag för dem», utropade Michu. »Väl
gömda, måste ni avstå från att se dem; min hustru och
min gosse skola bära mat till dem två gånger i veckan.
Men som jag inte ansvarar för mig själv, så bör ni veta,
min fröken, i händelse av olycka, att ryggbjälken till
vinden i min paviljong blivit urholkad medelst en borr.
I hålet, som döljes av en grov skruv, finnes planen till ett
hörn av skogen. De träd, vid vilka ni på planen ser en
röd punkt, ha på platsen på sin fot ett svart märke.
Vart och ett av dessa träd är en vägvisare. Den tredje
gamla eken, som finnes till vänster om varje vägvisare,
döljer två fot framför stammen rör av järnbleck, som äro
nedgrävda sju fot och vart och ett innehåller hundratusen
francs i guld. Dessa elva träd, de äro blott elva, äro
Simeusernas hela förmögenhet, sedan Gondreville
fråntagits dem.»
»Adeln skall behöva ett århundrade för att hämta sig
från de slag, som tillfogats densamma!» sade fröken
de Cinq-Cygne långsamt.
»Finnes någon lösen?» frågade Michu.
»Frankrike och Karl! för soldaterna, Laurence och
Louis! för herrarna d’Hauteserre och de Simeuse. Herre
Gud, att för första gången på elva år ha sett dem i går
och i dag veta dem löpa dödsfara, och vilken död se’n!
Michu», tillade hon med ett vemodigt uttryck, »var lika
försiktig under dessa femton timmar, som ni varit stor
och hängiven under dessa tolv år. Om en olycka händer
mina kusiner, blir det min död! Nej», utbrast hon, »jag
skall leva för att döda Bonaparte.»
»Vi skola bli två den dagen, då allt är förlorat.»
Laurence tog Michus grova hand, som hon på engelskt
sätt kraftigt tryckte. Michu såg på sin klocka; den visade
midnatt.
»Vi måste till varje pris ge oss åstad», sade han. »Ve
den gendarm, som försöker spärra min väg. Och er, min
fröken, behöver jag inte uppmana att med lösa tyglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
