Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den hemlighetsfulle hotellgästen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsatte att smattra, så att det ekade i korridoren; det
var inte längre signaler; det var paroxysmer, det var
en ringklockas vanvettiga utbrott. En dörr öppnades
någonstans och en stämma röt: Städerska, gå upp till
människan som ringer, annars blir jag tokig!
Städerskan såg på kyparen.
— Följer du med? Han är inte riktigt klok.
Kyparen nickade, själv osäker i uttrycket. De gingo
uppför trapporna, och städerskan bankade på.
Ringningen upphörde omedelbart, och en stämma, som de
lärt sig att känna igen men icke att älska, ropade:
— Varför kommer ni inte förr? Öppna! Jag är inlåst!
— Han är inlåst! viskade städerskan och såg på
kyparen. Hur bär man sig åt med att —
— Öppna genast! Jag är inlåst! Det är bråttom!
— Jag skall hämta nyckeln, sade städerskan. Men
vill herrn inte säga mig, hur herrn har burit sig åt för
att låsa in sig själv, för det övergår mitt för—
— Prata inte! ropade rösten, knappt begriplig. Öppna
— öppna ge—
Det lät som rösten klipptes av. Vad hade skett? Hade
människan fått slaganfall av sina biffar?
Städerskan vände sig om för att springa efter nyckeln,
då rösten hördes på nytt, först som en svag viskning,
en mycket svag viskning, som de inte förstodo, sedan
med de välbekanta tonfallen. Men den ropade inte
längre; det lät som om dess ägare harsklade sig och
talade efter moget övervägande.
— Hallå! Är ni där?
— Ja.
— Det är bra. Gå och lägg er. Jag behöver er inte,
— Men herrn är ju inlåst!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
