Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något spår efter sig» — hans önskan att alla skola
veta, att han verkligen existerat, så att han icke gått
genom lifvet som en skugga, ett spöke»? Erinrar det
icke också om djäfvulens ord till Ivan Karamasov:
»Jag liksom du är hemfallen åt det fantastiska, och
därför tycker jag också om er jordiska realism. Hos
er är allting bestämda linjer, ni ha formler, ni ha
geometri; hos oss åter är allting obestämda ekvationer så
att säga... Jag är x’et i en obestämd ekvation. Jag
är en sorts lifvets spökgestalt, som har tappat bort alla
begynnelse- och ändpunkter och jag har till och med
själf glömt mitt namn... Min dröm är att
förkroppsligas en gång för alla och oåterkalleligt.»
Konstnären känner fasa vid procentarens ord. »De
föreföllo honom så sällsamma och ohyggliga, att han
kastade både pensel och palett och störtade hufvudstupa
ut ur rummet.» Det skedde en genomgripande förändring
med honom: »han började grubbla, blef hypokondrisk
och kände sig till sist alldeles öfvertygad om att hans
pensel varit ett djäfvulens redskap». Han afsvor sin
förment brottsliga konst — »den jordiska realismen»,
öfvergaf världen och gick i kloster. »Intill denna dag
förstår jag icke, hvem den sällsamma skepnad var hvars
bild jag målade», säger han i sin bikt, som starkt
påminner om Gogols Författarens bikt. »Det var som
en uppenbarelse af djäfvulen. Jag vet att världen
förnekar djäfvulens existens, och därför skall jag icke tala
om honom; jag säger endast att jag med vedervilja
målade porträttet. Jag kände ingen kärlek till mitt
arbete. Jag ville göra våld på mig och försökte vara
trogen mot naturen, i det jag obevekligt undertryckte
mina känslor (detta är den »jordiska realism» eller
naturalism, som så förtjuste våra 60-talskritiker hos
Gogol). Men det blef icke en konstskapelse, och den
känsla, som griper alla vid dess anblick, är därför också
en känsla af revolt.»
I denne ungdomshjältes öde är Gogols eget öde
liksom föregripet, sinnebildadt. Det intryck, som
porträttet gör på alla och äfven på konstnären själf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
