Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 6. Ett barns resonerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
dem varma. Bristen på bäddar betraktades emellertid
ieke som någon så stor förlust af åkerbruksarbetarna.
Tid att sofva var af vida större vikt. Ty då dagens
arbete var slutadt, måste de flesta af dem syssla med
att tvätta sig, laga sina kläder och koka sm mat, och
som de hade få eller inga bekvämligheter för att utföra
sådant, åtgingo många af deras väl behöfliga softimmar
till nödvändiga förberedelser för kommande dags arbeten.
Sofrummen, om de kunde kallas så, voro inrättade med
föga hänsyn till trefnad och anständighet. Gamla och
unga, män och kvinnor, gifta och ogifta kastade sig ned
på det gemensamma lergolfvet, hvar och en höljande
öfver sig sitt täcke, som var deras enda skydd mot köld
och nakenhet. Natten blef för öfrigt afkortad i bada
ändarna. Slafvarna arbetade ofta sa länge de kunde se
och voro uppe till sent på nätterna för att koka mat
och laga kläder för kommande dag, och vid första mor-
gongryningen kallades de till åkern af uppsyningsman-
nens signalhorn. De blefvo mera piskade för att hafva
sofvit öfver än för något annat fel. Hvarken ålder
eller kön skonades. Uppsyningsmannen stod vid utgån-
gen till slafkvarteret, beväpnad med käpp och piska
samt färdig att utdela tunga slag åt hvar och en som
kunde vara litet efter tiden. Då signalhornet ljöd, blef
det ett rusande mot dörren, ty den eftersta var säker
på att få ett rapp af uppsyningsmannen. Unga mö-
drar som arbetade på fältet tillätos att för en timme
vid tiotiden på morgonen gå hem för att gifva sina
barn di. Detta var när de icke nödgades taga dem med
sig till fältet och lämna dem vid ”vändrenen” eller sta-
ketet vid ändan af åkern.
Som en allmän regel fingo slafvarna icke begifva
sig till sina kvarter för att intaga sina måltider, utan
de åto sin askkaka (så kallad emedan den bakades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
