Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan förstå en olycklig, som begår självmord för att
undfly människors förföljelser, men endast en dåre som
Silvius Antonius kan vilja begagna sig av en dylik utväg
för att undfly gudarna. Det kommer en att tänka på den
ryktbara berättelsen om mannen, som flydde för lejonet och
sprang rätt in i dess uppspärrade gap.
Den unge Poppius var alltför vekligt sinnad för att välja
en blodig död. Inte heller behagade det honom att dö för
ett plågsamt gift. Efter noggrant övervägande beslöt han sig
för att dö den lena döden i vågorna. Men när han kom ner
till Tibern för att dränka sig, kunde han inte förmå sig att
anförtro sin kropp åt det smutsiga, tungt framglidande
flodvattnet. En lång stund stod han obeslutsam och stirrade ner
i strömmen. Då greps han av den trollmakt, som ligger och
drömmer över floderna. Han erfor den stora, heliga trånad,
som besjälar dessa naturens oroliga vandrare, han ville se
havet.
— Jag vill dö i ett klarblått hav, som ända ner till sin
botten genomsilas av solljus, sade Silvius Antonius. Min
kropp ska vila på en röd bädd av koraller. De skumböljor
jag upprör, när jag sjunker ner i djupet, ska vara snövita
och friska, de ska inte likna det sotstänkta lödder, som
står och darrar vid flodkanten.
Han skyndade genast hem, lät spänna för och körde ut till
Ostia. Han visste, att ett av hans fars skepp låg segelfärdigt
i hamnen. Den unge Poppius manade sina hästar till den
yttersta skyndsamhet och lyckades komma ombord, just när
ankaret hissades. Det är lätt att förstå, att han inte ansåg sig
behöva någon packning eller utrustning. Han brydde sig
inte ens om att fråga skepparen vart kosan styrdes. Det bar
ju i alla händelser av ut till havs, och det var nog för
honom.
Det dröjde inte heller länge, innan den unge självmördaren
uppnådde vad han önskade. Triremen hade lämnat
Tibermynningen, och Medelhavet utbredde sig för Silvius
Antonius, blått, skumglittrande och solbeglänst. Havet var
sådant, att det kom Silvius Antonius att sätta tro till
poeternas påstående, att det svallande vattnet endast var ett tunt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
