Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Å
- ÅKF ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅKF
Ö-åker, m. eg. öde åker; osådd, igenlagd
åker. Sm. Jfr orager.
ÅK FÖR, n. slädföre. Vb. S. aka 1.
Å-KIL, s. å 4.
ÅKER-KULA, s. akker-kula.
Å-KJÄFTUG, 8. åv-kjäftug.
Å-KLADE (å-kläe), n. groft kläde, groft tyg,
groft sängtäcke af hårgarn. Sm., vg. Åklä el.
åkklä, n. Vg., bhl., dls., m.fl.; deraf klut-åklä, n.
Yg. Fsv. aklæþi, sängtäcke; fn. áklædi.
Åkläs-garn, n. grof, tvinnad hamptråd till
varp i hårtäcken. Sm.
Åkläs-varp, m. varp till hårtäcke. Sm.
Å KNABBA, v. a. 1 sluta ett arbete; eg. om
tröskning. Sk. (Ljunits h.).
ÅK-RED, n. seltyg. Vb. Jfr aka 1, reda.
ÅKKLA, s. ankul.
ÅL 1, m. 1) (såsom i riksspr.) Muræna; 2) mörk
rand utefter ryggen på hästar, hundar m. fl.
Svea-, Götal. Isl. áll; d. ål; fe, æl.
Busk-ål, m. orm. Sdm. (Ö. Rek.). Ordet
motsvarar fn. lyngfisker, m. ljunghedens fisk.
Sæm. Edda (Godrúnar kviða, 22).
Hvete-ål, m. ett litet djur (Vibrio Tritici),
som lägger sina ägg i hvetekornen, hvilka
deraf sammandragas och blifva afrundade samt
svartbruna. Sveal.
Padd-ål, s. padda.
Ål bakad, adj. som har en svart rand
långs ryggen; om häst. Sm.
Åla kusa, f. Zoarces viviparus. Bl., sk. (Ox.),
Kusa, f. id. Bl.
Åla-snärt, m. liten smal ål. Bhl. Jfr snärt.
Åla-svabba, f, en mycket liten gädda.
Åla-kvabba, f. id. Sk. (Ing.).
Åle-moder, s. ål-moder.
Ål-gill, m. i q. slannta-stake. Vg. (Elfsb.).
Ål gräs, n. Equisetum limosum.Sm. (Vestbo).
Ål-karp, m. lake: Lota vulgaris. Sk.
(Ringsjön).
Ål-moder, f. ett förment underligt sjödjur ,
hvarifrån ålen tros härstamma. Sm., ög.
Ålemoder, Ög.
Ål-pinne, s. pinne 1.
Ål-vak, s. vak.
Ål-åm, f. ålhumma, ett slags mjärde till
ålfångst. Sdm. Ål-kupa, f. id. Götal.
ÅL 2,? Detta substantiv, som förekommer i
sockennamnen Ål i Dalarne, Ålhem (fsv. Alem,
Dipl. Suec. 3, 79, 375) i Kalmar län, Åla på
Gotland, Alberga i Södermanland och stället Åhl
(fsv. Al, Dipl. Svec. 3, 94), är måhända moes.
ahls, f. tempel. I Norige hafva vi det gamla
ortnamnet Fry-al eller Fröyj-al (Freys helgedom?),
Ullar-áll (Ulls helgedom?). Jfr fsax. alah, m.
tempel; fe. alh (ealh), m.; fht. alah, m. id. Grimm,
Myth. 1, 57.
ÅL 3, (pl. -ar), m. framspirande brocid af säd,
potäter och andra rotfrukter. Götal. Åle, m, id.
Vg. Af ala 1.
Åla å, v. a. 1 taga bort ålarne (på potäter).
"Åla å jordpära". Ög. (Ydre).
Åla se, ålla, s. ala 1.
Ål-åker, m. en åker, som flera år å rad
ligger till grässkörd. Sk. (Ing.).
ÅL 4, f. al: Alnus. Vm. (Fellingsbro). Jfr
ålder.
ÅLA, f. 1) sammanvriden hank af björk eller
en hopvriden vidja i st. f. selpinne m. m. Vg., ög.
Ålla, f. Vg.; åldra, f. id. Sdm., ul.; 2) rem,
som trädes genom skakeln och hvari selpinnen
sättes. Hs. (Db., Bj., Norrbo, Ljusdal). Isl. ál
och ól, f. rem, rep; skr. âlâna, n. band, snöre
(af âlâ, att binda). Jfr ol.
Vedje-åLa, f. vidjehank, hvarmed man
leder kreatur till marknaden. Sdm.
Å-LAGD, adj. förlöst; om qvinnor. "Ja har
fått min kvinge ålagd mä en påk". Sk. (Ox.).
Å-LANDS-VIND, s. vind.
ÅLDER, f. al: Alnus incana. Dl. (Elfd., Våmh.)
Alder, f. Dl. (Mora). Jfr å 4.
Ålder-rajs, s. ris 1.
Å-LIIT (ipf. -ä), v. a. 1) anmoda, framföra en
åstundan hos någon; 2) begagna. "Dem hava
no vohdtä hadht ålitä nästa hans", hans hästar
hafva nog blifvit hårdt begagnade. Vb.
ÅLLA 1, f. 1) aflång fördjupning, urgröpning,
t. ex. i ett berg. "Ålla i berget". Nk., ög. (Ydre);
a) urgräfd fördjupning för båtar vid låga
stränder. Kl.; b) fördjupning på åker, äng; c) ränna i ett
kärr. Hl. (Ysby); d) däld, håla. "Ta en sten å
häv ner i ållan!" Bl. (Listerby); e) ett håligt
och urgröpt kärl. Sm. (Vedbo); 2) källåder; 3)
en smal, rätlinig ljusning i skogen (genom
huggning uppkommen). Vg.; 4) stor låda. S. Hl.;
deraf a) malt-ålla, f. ett stort kistformigt kärl,
hvari lägges korn som skall beredas till malt,
öfvergjutes en gång om dagen med ljumt vatten
tills det börjat gro, hvarefter maltet föres till kölnan
att torkas. Kl. (Madesjö), sm.; b) tórk ålla, f.
ett redskap (vanligen väf, spänd öfver en ram),
hvarpå frukt m. m. torkas i ugn. Ö. Nk., ög., sm.,
hl., sk. Fn. áll, m. den djupaste delen af en flod,
djup ränna på bottnen af en flod; n. ål, m. id.
Jfr. lt. olla, f. käril; n. olle, f. stort tråg; d. olde.
ÅLLA 2, s. ala 1.
ÅLLDER, adv. aldrig. Dl. Åller, id. Vb.
D. d. (Slesvig), åldre el. åller; fd. aldre. Jfr
allder.
ÅLLE 1, m. växt-utsvällning i barken på träd.
Ög. Jfr ala 1.
ÅLLE 2, adv. alltid. Sk. (Albo, Gärds h.).
ÅLLEN-MARK, n. Epilobium angustifolfolium,
L. Äfven ållen-märke, n. Vg., sm., bl. Denna växt
har många benämningar: krópp, m. Sk. ;
himmelgräs, n. Dl.; almykk, almöke, n. Vb.; almök,
Nb.; almykke, n. Åm.; ö-mjök, f. Dl.;
i-mjökes-stabbar, m. pl. Nk.; iller-mjölk, f. Hs.; elge-rams,
m. Dls,; get-stabb, m. Vg.; kalv-rómpa, f. Ul.:
räv-rómpa, f. Sk.; mjölk-gräs, n. Dl. (Fahlun);
rå-mjölks-gräs, n. Ög.; bru(d)a-blóss, n. Bl. Gl.
sv. (Franken.) åldermjolket råbocks-gräs;
(Bromel) åldermjölk, ållemärke, råbokksgräs.
ÅLMA, s. ullma.
ÅLMA PÅ, v. a. o. n. 1 1) noga betrakta.
"De ålmade på’na sóm dä vatt e bru"; 2) se
argt på någon. Kl. Jfr ullma.
ÅL-MODER, ål-pinne, ål-vak, ål-åm, s. ål 1.
ÅLT, adj. halt; deraf ålta, v. n. 1 halta. Dl.
ÅLVES, v. d. 1 gapa af förundran, förvånas,
häpna. Jtl.
ÅLÅ, ålå-ätta. s. halä.
ÅL-ÅKER, s. ål 3.
Å-LÄGSEN el. å-lägsin, adj. 1) väl-plägad,
drucken. Åm., hs. (Db., Bj.), hj.; 2) trött, matt.
Hs. (Alfta).
Å-LÄNDI, adj. sluttande. Ög. Jfr av-häll.
Å-LÄTT, n. stål-påläggningen på eggjärn.
Hs. (Db.). Jfr läta 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0869.html
