Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Y
- YR ...
- Å
- Å ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yrjan, n. öfverdådig sälle. ”Hä va nu eit
toko yrjan”. Fl. (Nl.).
Yrjoter, adj. yster, öfverdådig. Fl. (Nl.).
Yrna, v. n. 1 svimma, dåna bort. Kl.
Yrsen, adj. yster, yr; om hästar. Åm.
Yrsna, f. yrsel, svimning. Vm.
Yr-skalla, adj. yr i hufvudet. Vm.
Yr-tópped, adj. yster, mycket liflig. ”Märren
ä så yrtópped”. S. Sk.
Yr-vansen el. ör-vansen, adj. förbryllad,
villrådig. Sm.
YR 2, s. hyr.
YRGA, s. örja 1.
YRKA, yrkjendag, s. órka.
YR-ÄTE, n. foder som blir öfver i krubban
hos boskapen. Yr-äta, v. a. vräka fodret, äta
upp höet och draga under sig halmen. ”Kriantura
yräta”. Sm. (Vestbo).
YSKA, f. märla, rnetalltrådsygla. Sdm. (Ö. Rek.)
YSLA SEJ, s. säll.
YSLE, m. aska efter halm, hvarmed man
uppeldat en ugn eller bakugn. ”Yslen ä så varm.
Ta yslen frå skostenen”. Sk. (Ox., Skytts, Ing.,
Onsjö, Harj., Ljunits m. fl. härad). Vissle,
n. id. Sk. (Ljunits h.) Fn. usli, m. a) eld;
SE. II, 486, 569; b) glödande aska, brand.
F. XI, 35; mht. usele, id. fe. ysel, ysele, f.
favilla; skot. aizle, eizel, isil, aska efter brand;
d. d. usle, n. øssel, m. aska efter bränd
halm; nht. üssel, aska; nht. dial. usel, üsel,
id. (Dief., vergl. wb. 1,6); jfr lt. <i>uro<(i> (ussi,
ustum), urere, brinna; skr. us el. ush, brinna;
usig, eld; osa, brand. Beslägtadt är troligen gr.
αυ-ω (i st. f. αυσ-ω), antända eld, εν-αυσις, f.
antändning.
Yslig, adj. (om s. k. palt-jord), lös (liknande
aska). Sk. (Ox.).
YSNÖK, s. uksä.
YSSE, ysse-vänne, s. ykse.
YSSI, præp. uti. Nb. (Lule).
YSSJUG, adj. gråskymlig, musblackig, skiftande
mellan tvenne färger. Grå-yssjug, ej fullt grå.
Hs., kl. Grå-yssji, Vb.; ysugar el. öisugar, id.
G. Svart-hyssjog, smutsgrå. Ul. Deraf yssja,
v. n. 1 skifta i någon annan färg än sin
egentliga. Ög. Jfr hyskji.
YSTE, yste-möte, yst-gänge, s. ost.
YSTRA, v. n. 1 vara yster, blifva rädd; om
hästar. Sm., hl.
YST-ÖL, s. öl 1.
YTA 1, f. bo, kula. Räv-yta, Nk.
YTA 2, f. 1) såsom i riksspr.; 2) ytbräde. Bl.;
3) fig. utsida. "En kan inte se menniska än te
yta eller tännera". Sm. Af ut.
Yte-tänder, f. pl. de yttersta eller tredje
paret af en hästs tänder, hvilka bortfalla i
tredje fällningen. Sm.
YTAR, komparativus af aut, adv. ut. Ytarst,
superl. G.
YTER SKÄRS, adv. utom yttre skärgården.
Fl. (Ingo).
YTING, s. yding.
YTRA VES-FóLK, yttermed-fólk.
yttermeds-fólk, s. utanvids-fólk.
YTRÄ, v. a. 1. döda och flå. S. G. Öiträ,
id. N. G. Yttra av v. a. flå (en häst). Ög.
YTTAR, præp. efter. G.
Yttar-slank, m. efterlank (vid brygd).
N. G.
YTTER, adv, ytterligare. "Ytter värre». Ög.
"Arg va han förut, men nu vardt han ytter värre". Sdm.
YTTER-FORNlNG, f. brädfodring på en vägg. Sm.
YTTER-KNUT, s. utan-knut.
YTTERLIGT, adv. långt ut på kanten, på
yttersta kanten. "Gå ytterligt". Kl.
YTTER-MED, præp. bredvid. Fl. (Åland).
YTTEK-RING, s. ringa 1.
YTTERST, adv. Brukas på ett egendomligt
sätt i frågor, som hafva afseende på någon ort
eller något ställe. "Hvar ytterst bor han? Hvar
ytterst körde du i kull?" Nk.
YTTER-STUGA, s. stuva.
YTTER-TAK, s. tak.
YTTRA Å, v. a. 1 afsälja, förskingra. Ög.
YVAR el. yver, præp. öfver. G. Yvyr, Dl.;
yvi, id. Vb,, fl. (Nl.). Fsv. yfir, ifir, ivir; fn. yfir,
ifir; n. yve, ive; fht. upar nht. über; fe. yfer, ofer; e. over; moes.ufar; gr. υπερ; lt. super;
skr. upari.
Yvar-dabu(g), adj. öfverdådig. G.
Yvar-hōv, m. sjukdom hos hästar, då
köttet sväller ut. G.
Yvar ett, adv. öfverens. G.
Yvar-tak, n. 1) öfvertag; 2) vinst. G.
Yv-del, m. lintygs öfverdel.
Yvdels-spänne, n. spänne deri. V. Dl.
Yv-läder, n. ofvanläder, vriststycke på
skodon. Sdm.
YVEN-BÓSS, m. Machetes pugnax. Öl.
Å.
Å 1, konj. och. Nästan allm. I några
munarter åg, åj, ug, u. Fsv. ok; fn. ok, (senare)
og, (sällan) auk; n. å.
Å 2, 1) (partikel vid infinitivus), att. Fn.
at; 2) för att, till att. "Ja ska kómma te
de å skriva". Allm.
Å 3, præp., af. "Å sölver", af silfver. I några
munarter åv. Jfr tå.
Å 4, (plur. def. är), f. å. Vg. (Elfb.), hl.,
Sk. (Onsjö); å (pl. åner), f. Vg. (Skarab.,
Vadsbo h.); å (pl. åner), f. id. Vg. (enl. Hof, s. 52
och P. A, Säve); åg, f. id. Fl. (GK., K., P.).
Fsv. a (pl. ær el. æær), f. å. VGL. I. Med. Bib.
arb. 1, 294; fn. å (pl, ár).
Å-bol, n. holme som ligger i utloppet af
en flod. Vb.
Å-buse, m. arbetare vid strömrensning. Sm.
Jfr ralle-buse.
Å-dragare, m. vimba: Abramis Wimba.
Å-drag, m. Vg. (Lidan); å-drägel, m. Dls,;
stävling, m. Vg. (Kållandsö); särta, f. id.
Bl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0866.html
