Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VIND ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIND
Hórv-vind. m. hórv-vinda, f. väderhvirfvel.
Sm. Hurrels-vind, Sk.; hurre-vind, Bl.;
hurren-vind, id. Hl.
Vind-auge, n. fönster. G. Vindue,
vinneve, vingu, Sk.; vinnye, Bl.; vinnöje, id. N.
Bhl. Vindua, takfönster. Hl.; vindue, id. Öl.
Wind-öga, glugg på fähus och stall, hvarigenom
spillning utkastas. Hs. Vinn-äuge, id. Jtl.
Vind-óg, en liten glugg på logen. Dl. (Mora);
2) glugg på en torkstuga. Dl. (Malung).
Öfverallt n. Fsv. vindögha, n. fönster; d.
vindue; e. window, id.; fn. vindauga, draghål,
fönster; e. dial (Craven 2,261) winder; d. d.
vinder, vindver, vinner; skot. winnock,
windock; gael. uinneag, vinneig (Macleod and
Devar, diet.) I skr. heter fönster vâtâjanam,
egentligen : vindgång.
Vind-grö, n. rodnad, som under kall
väderlek lägger sig på kornax. Vb. (Underåker).
Vinn-rö, n ? id. Jtl.
Vind-hål, n. draghål i en kakelugn eller
vid sidan af en ugnsdörr. Sm.
Vind-kula, f. häftig väderil, väderhvirfvel. Vg.
Vind-kåre, s. kåra 3.
Vind-rota, f. östra horisonten. "Så länge
dä ej mörknar i vindrota, ä inte farligt". Kl.
(Kustlandet).
Vind-skeplighet, f. ett slags trolldom,
som ursprungligen synes hafva inneburit
konsten att "göra vind", att skipa vinden, leda, styra
och befalla öfver vinden, men nyttjas senare
i en allmän betydelse att "bruka
vindakepelighet på någon". Gammalt småländskt ord, som
omnämnes från början af 1600-talet.
Hyltén-Cavallius, Värend I, sid. 112.
Vinna, v. a. 1 vädra, låta torka i vädret.
Deraf vinnad, p. p. 1) torkad i solen. "Vinnad
fisk, gädda". Sk.; 2) solbränd; säges när
ansigtshuden af den skarpa vinden fjellas af.
Vingad, id. Sk. (N. Åsbo, Lugg.). D. d.
(Bornholm) vindes, torkas (i vinden).
Vinn-fälla, f. vindfälle. Vg.
Vind-leka (el. vinnleka,) f. skramlande
väderflöjel; ett litet för vinden lätt rörligt
redskap uppsatt på tak för att utvisa vindens
förändringar. Vg., dls. Väder-spervel, m. id. Vg.
Jfr vädur-leka.
Vind-ske-dókka, vind-skid, vind-skiva, s.
skida,
Å-lands-vind, m. vind som blåser ifrån
landet utåt sjön. Vl.
Ut-vindad, adj. slängd, mycket skicklig. Ul.
Jfr utkastad, vurpen.
Vand, m. mullvad: Talpa europæa. Dl.
(Lima). Vând, m. Hs.; vann, gwann, m. Vb.;
vanne, m. Vg. (Kinda, Marks h.); deraf
mullvann, m. Vb., åm., dl. (Malung); vang,
mullvang, m. Sm. (Kinnevald), kl. (Stranda); kvān,
jord-kvān, m. id. Fl. (Ingo). Fe. vand, m.
a) liten jordhög, uppkastad af mullvad; b)
mullvad; n. vånd, m. Lemmus amphibius. På
samma sätt härledes fsv. mold-værpel, m. mullvad,
af fsv., fn. varpa, kasta; nht. maul-wurf, m.
mullvad, af werfen, kasta. S. mull-skute, under
skjuta.
Garn-vinda, s. garn 1.
Kast-vindå, s. kast.
Käll-vind, s. kala 1.
Róck-vind, s. rókk.
Skogs-vinda s. skog.
Vann 1, m. 1) humle- och ärtrefva (som
vindar sig omkring stången). Ärte-vann,
humle-vann; 2) potatis-stjelk. Ul. Jfr vann 2, som
egentl, är samma ord.
Vann 2, f. stang. Deraf a) röst-vann, f.
stång hvarmed höjd och bredd till röstet på
ett under byggnad varande hus mätes och
bestämmes, hvartill tvenne sådana fordras. Vb.;
2) skak-vann, s. skaka. Vanne, m. stång på
släden att binda åt lasset med; härdstång,
hvarmed ett lass, t. ex. af sädeskärfvar, halm eller
hö tillpackas. Vb. Lass-me(d), m. id. Sk. Vänn
(pl. -ar), m. 1) tjockt spö. Sk. (Tygelsjö i Ox.).
Vänna (pl. vännor el. vänner),), f. Sk. (Gärds,
Ing. h.); 2) täckeraft. Hl. Vänner, tant. plur.
täckerafter. Vid täckning af ett halmtak,
lägges först ett hvarf halm; ofvanpå detta och
tvärtöfver läggas smala, räta stänger eller
tjocka käppar, hvarvid halmen bindes. Vg. (Elfsb.);
deraf täkke-vänna, f. tjockt spö, lång käpp, som
lägges öfver halmen vid halmtaks uppläggning.
Sk. (Ing.). Fsv. vänder, m. spö, staf. SML.
VML. S.S. 2, 184, 195. Cod. A. 38, f. 109.
Med. Bib. 1, 293, 294, 316, 406; deraf gul-,
hasle-, köre-, ræmna-vander; m. vöndr; fd.
vaand, vondh, plur. vændher (Mlb., Bib. Ov.);
e. wand, id.; d. d. vånd (pl. vænder el. wæner),
tumstjock käpp, som begagnas i klinväggar;
vånd, qvist, tunn gren. (Mlb., D. L. s, 636.
Kok, 1, 420); n. vånd, m. spjele; fin. wanneh,
band å träkärl, ryssjor; moes. vandus, m. spö
(ursprungligen förmodligen: böjlig gren, qvist).
Vanndla, v. a. 1 vefva, veckla halm och
hö tillsamman och gifva boskapen. "Vanndla
i hop". Vl., dls., hl. (Frillesås, Värö). Vånndla,
Vg.: vinnla, Nk.; vingla, id. Sm. (Vestbo).
Svepa {foder), id. Sdm. N. våndla; fn. vindla.
Jfr Fritzuer, s. 375; fn. vöndla, v. a. veckla.
L. e., sid. 766.
Vanndell (pl. vanndlar), m. hopvirad halm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
