- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
646

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SNO ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SNO, snoare, s. snaudr.

SNOE, m. rad af menniskor. "Följa mä
snoen", följa med flertalet, instämma i deras tankar.
Vg.,ög.,nk. Jfr sno 1 & 2.

SNOE, snoen, s. sno 2.

SNOG, snogen, s. snägga.

SNOG, snoge·stinq, s. snaka.

SNOK 1, f. 1) mule, tryne, nos. Hs.—-sdm.;
2) trut. "Huggen på snoka! Akta dei att ja
inte slår dej på snoka!" Vg.,sdm.,dl. Snosk,
m. id. Hs. Nht. schnau, f. mule, tryne, nos;
lit. snukkis, m. mule; skämtsamt eller spefullt
brukas ordet äfven om menniskor, t. ex. lailyk
snukki
, håll truten! Jfr sno 2. 2), som troligen
är befryndadt.

Snoka, v. n. 1 1) i försåtlig, elak afsigt
leta efter något. Allm. i hvardagsspråket; 2)
leta efter något, snusa efter något. Götal.
D. d. snökke; ns. snökern, id. Deraf snok 2,
snokta, snök.

Snok 2. m. 1) (såsom i riksspr.) en som
snokar, söker i smyg, tittar i alla gömmor;
deraf tull-snok; 2) listig menniska. Sm. Fsv.
snok, m. liten hund. Gl. Ordspr. 492.

Snokta v. n. 1 freqv. 1) vädra och söka
efter något; om hundar. Vg.; 2) söka ifrigt i
alla hål, noga och ofta leta efter, hemligen
utforska. "Hvad snoktar du efter?"
Vg., bhl.,hl., sm. Snotta, id. Vg.(Skarab.). Jfr snåta.

Snök, m. & n. spaning, löst rykter hemlig
uudcrrättelse om något, som man snokat upp.
"Ha går ä snök óm att söstra min skall
hava’n fästman". Vb. D. d. snøk, id.
(Mlb.DL. 531).

SNOK 3, subst. sing. oböjl. Tugga snok, 1)
tugga utan att hafva något att tugga på. Nästan
allm.; 2) gå miste om det man väntat. UI.
Måhända samma ord som snok 1, i hvilket fall
"tugga snok" förmodligen ursprungligen betyder:
tugga mulen, bita i läpparne. Jfr snope.

SNOK, snoka-silke, snok-tistel, -ört, s. snaka.

SNOKTA, s. snok 1.

SNONING, s. sno 1.

SNOPA, v. n. 1 1) vänta länge, dröja och
vänta. G.; 2) skämmas, blygas. "Han går der å
snopar". Sm.,bl. "Han snopar å". går förlägen
sin väg. Ul. Fsv. snopa, länge vänta. Rimkr.
288: "han låter oss hær halla ok snopa"; fn.
snópa, v. n. förslösa tiden i sysslolöshet och
ledsnad? Hávam. 33. Fornaldarsögur norðrlanda
III, 12; d. d. snove, id. Anm. På grund af den
ursprungliga betydelsen af adjektivet snopen, är
möjligt att verbet snopa egentligen betydt:
förkorta, göra kort (trång, snäf), stympa» afskära
och synes det vara samma ord som snóppa 1. På
samma sätt har det i våra munarter
förekommande verbet skämma, smäda, vanhedra, i vårt
fornspråk betydelsen; förkorta.

Snopen, adj. (eg. p. p.) 1) snäf, trång:
endast om kläder. "Rókken ä så snopen.
Klänningen seter så snopet". Vg.(Kåkinds,Kindsh.);
2) flat, harmsen öfver en länge närd och
slutligen sviken förhoppning. Allm. Snoper,
snuven, Ög.; snuen, Sm.,kl.; snuppär, id. Vb.
N. snuppen; d. d. snopp, snupp; nfris. snubbe,
snobbe, flat, förlägen.

Snopeligt, adj. n. hånligt, ledsamt. Bl.
Snopet, id. Sm.

Snop-ögd, adj. nedslagen genom felslagen
förhoppning. Kl.

SNOPE, pl. "Tugga snope", ej ha något att
lefva af. Hs.(Db.). Jfr snok 3.

SNÓPPA 1, v. a. 1 1) afskära: a) afskära (vid
ljusstöpning) nedra ändan af talgljus, nämnl.
den talg, som bildat en liten kägla eller pigg
under ljuset. Vg.(Kinds,Kåkinds h.),sm.,g.
Snópp (ipf.) id. Vb.; b) putsa (ett brinnande
ljus). "Snóppa ljuset". Allm. Snópp (ipf.-ä).
Vb.; snypa (ipf. snypte), id. "Snypa jet ljos".
Dl.(Elfd.); c) aftaga, stäcka. Sm.; d) aftaga
snoret ur näsan, snyta (näsan). Denna
betydelse, som ej påträffats, måste hafva funnits eller
ännu i någon landsort qvarlefva, ty i några
Göta-munarter utmärker snóppe-duk, m. näsduk.
Vg.,sm.(Östbo,Vestbo). Nht. schnupftuch; lit.
sznypeldokas, m. id. (lånadt från tyskan); d. d.
(Bornholm) snoptørklæde, id.; 2) mjölka litet.
"Snóppa kon", a) mjölka kon litet. "Snóppa dej
å snóppa koera!" skynda dig att mjölka korna!
Sm.,bl.; b) mjölka de sista tagen (dropparne) af
en ko. Sm. Jfr stäkka kon. D. d. snuppe el.
snippe, putsa (ett brinnande ljus); e. to snuff;
nht. schnupfen, id.; lit. <i>sznypti, putsa (ljuset,
näsan); lapp. snoppotet, v. a. afskära: snoppok, adj.
stympad. Jfr snopa, förkorta.

Snópp (pl.-ar), m. 1) eg. (troligeu) det som
blifvit afskuret, stäckt; 2)liten ljusbit, ljusstump.
Ljus-snópp, m. id. Vl.,dls.,vg.,sm.; 3)
ljusskarn; 4) hjertunge, "hjertegryn"; smekord till
barn. "Min lille snópp!" Vb. I en gammal
juldans sjunges i Götaland: "Hej hópp, min lille
hjerte-snópp! Vi ska dansa tili solen rinner
ópp"; 5) fästman. Snupp, m. id. Snuppa, f.
fästmö; brukas såsom smekord äfven om gifta
personer. Hj.; 6) kort stund, ögonblick. "Dä
gikk i en snópp". S.Sk.; 7) sqvätt mjölk.
"Hennes snópp ä bättre än hennes kropp",
hennes (kons) lilla mjölktår är bättre än kon
slagtad. Sm.; 8) penis. Ög.(Ydre),vg.

Snóppig, adj. försedd med snopp (hvit fläck
på nosen); om häst. Sk.,hl. m. fl. Jfr fn.
snopa el. snoppa, f. nos (på häst); snabel (på
elefant).

SNÓPPA 2, v. n. 1 snyfta, gråta. Fl.(Nl.).
Fsv. snoppa, id. S.S. 2, 137, 144. J. M. Yrt.
s. 232; snop, snyftning. Cod. A. 27, f. 43: "thu
siter ok halder snop ok thwænar af swylt". Jfr
snifsa, snukk.

SNóPPA SEJ, snóppra sej, s. snabb.

SNÓPPE-DUK, s. snóppa 1.

SNOR 1, m. (såsom i riksspr.) slem i näsan.
Snår, m. Dl; snör, m. Sk.; snar, n. id. Vb.
Fsv. snor, m. GL. Läkeb. 45: 2; n. snor, snör;
d., e. snot.

Snòr·armklä, n. näsduk. Hs.(Ljusdal).

Snòr-dabba, f. snorkluns. Vg.
Snor-dabbe, m. Hl.; snor-slabba f. id. Vg.

Snór-dórg, m. dvärg, snorkille. Hs.(Db.).

Skór-duk, m. näsduk. Hs.(Db.),vg.(Vartofta h.).

Snor-gers, m. Perca cernua. Sveal.

Snör-gLis, snor-slabba, f. snortamp. Vg.

Snor·hane (snör-hane el. snår-hane), m.
snorig menniska. Sm.

Snor·horn, n. näsa; skämtsamt. Sveal.

Snor-hunn, m. snorig, näsvis menniska. Sm.

Snor-hyvel, m. näsvis pojke. Sveal.

Snoriger, adj. något rusig. UI.,sdm.,nk.

Snoring, m. snorig menniska. Sm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free