- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
589

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKJUL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. id. Fl. (Ingo); 3) nattkommod. Öl. Fn.
skólak f. bytta, spann; fin. kiula.

SKJULAS, s. skjalg.

SKJU-SKEFTE. f. det underträ i byggningen,
som ligger ofvanpå syllen och med en
framspringande kant hänger fram öfver (och skyddar)
henne. Vanligen säges dock skju-bräde, n. Vg.
(Kinds h.).

SKJUSS (ipf. ), v. n. brås på, likna. ”Han
skjuss på mora”, han liknar modren (till
utseendet). ”Skjuss på slägta”, liknar slägten (i
kroppsligt och sedligt hänseende). Vb. Skjöss på, Jtl.;
skjuss (uttal, stjuss), id. ”Han skjuss ät mora”,
han liknar modren. Nb. (Ö. Cal.).

SKJUT, s. skjuta.

SKJUTA (ipf. skót, skôt el. skjöt konj. skóte,
skjöte,
sup. skôt el. skjutet), v. a. skjuta. Vg.,
bl. Skjuta (skót, skóte), Öl.; skjota (pr. skjot,
skjotum, ipf. skot, pl. skutum, sup. skutid), Dl.;
skiauta (pr. skiautur, pl. skiaute, ipf. skaut, pl.
skutu, sup. skuti), G.; skjuta (ipf. skèt, sup.
skùti, p. p. skùten), Hs. (Db.); skjuut (skaut,
skuttä),</i> Skellefte; skjut (sköjt, skutti),. Ume;
skjut (sköt, skjuti), Bygde; skjut (ipf. sköt el.
sköut, sup. skutti); skjuut (<i>skeut, skuti), Calix ;
skude (skód, skott), id. Sk. Fsv. skiuta, skiauta,
GL. (ipf. sköt, pl. skutu, p. p. skutin): fn.
skjóta (skaut, skutum, skotit); fe. scëotan; fht.
sciózan; nht. schiessen; moes. skiutan.

Bjura·skutor, f. pl. djupa hålor i
gungflyn, sådana som träffas i kärr och moras.
Anses vara skjutna eller gräfda af bäfvern.
Sm. (Värend). S. bjor 2.

Kak·skuta, f. spade, hvarmed bröd
inskjutes i ugnen. Ul. D.d. (Bornh.) skodda (Adler.
53); (Jutl.) skåde (Mlb., DL. 478).

Mull·skute, m. mullvad: Talpa europæa.
Sm. (Värend). Jfr vann 2.

Om-skót, n. undskyllan, förevänuing. ”För
om-skóts skull”. Bl.

På-skód el. på·skud, n. föregifvet skäl,
förevänning. Sk.

Skaut, n. 1) skot; 2) ett. stycke hörande
till arbets-seltyg. Bog-skaut, n. hvaruti märlan
sitter, som sättes in i skakeln eller
fimmerstången och hvaruti äfven bukgjorden fästes.
Vb.; 3) fruntimmers hufvudprydnad,
pannstycke. G. Fn. skaut<over></over>, n. a) hörn; b) sköte; c)
skot; d) flik (på kläde); e) fruntimmers
hufvudprydnad; lap. skaut, udd, tagg; hörn; fe.
sceat, pars, portio; angulus; vestis; moes.
skauts, m. fimbria, lacinia.

Skaut-nal, f. en sex tums lång nål, som
brukas då man ”skjuter” garn, d. ä. hopjämkar
och fasthäftar nät vid telnen. S. G. S. nal.

Skivteliga, adj. hasteligen, skyndsamt. Kl.
Fsv. skiuteliker, hastig, skyndsam; sköt, adv,
skyndsamt. Kg. St. 1, 1.

Skjautå, f. bössa. Pär-skjautå, f, eg.
potatisbössa; rofbössa. S. G.

Skjut, n. 1) sto. Kl.,ög. (föråldr.),
vg.,vb. (föråldr.). Skjaut, n. G.; skut, n. id. Vg.;
2) häst. Kl. Skjuss, n. Bl. (Medelstads h.);
3) lättfärdig menniska. Jtl. Fsv. skiut, n. a)
sto; b) (sämre) häst (till skjutsning); gl. sv.
skiut, n. sto. Syr. 33, 6; fn. skjóti, m. häst,
af skjótr, adj. snabb; fsv. skioter, skiuter, adj.
id.; n. skjut, n. sto; fslav. skot, jumentum:
ϰτῆνος (Dobrowski, Instit, p. 163).

Far-skiaut, n. (ej m. såsom sid. 128
felaktigt angifves) dålig häst, skinkmärr. G. Fsv.
faru-skiaut. n. dragare; fn. farar skjótr, m. häst.

Moln-skuta, s. sid. 444.

Skjuuss (uttal, stjuus, ipf. ), v. a. o. n.
skjutsa. Vb. Skyssa, skossa, Sk.; skyssa, id.
Bhl. D. skydse; n. skjota.

Skuss, skyss, n. skjuts. G. Skoss, n.
S. Sk.; skyss, n. id. Öl.

Skot 1, n. ett skjutet villebråd (t. ex. en
tjäder, orre). Ög.

Skot 2, n. häfstång. Sm.,kl. (Stranda).

Skota, v. a. 1 med häfstång framdrifva.
Sm.,kl. Fn. skota,<sup></sup> v. n. trudere.

Skótt (el. skót), n. 1) en hastigt
påkommande sjukdom hos menniskor och vanligast
kreatur, bestående i lamhet uti någon del af
kroppen; tros härröra af trolldom. Tróll-skót,
Svea-, Götal.; 2) tvenne ifyllningar af kol,
malm och limsten uti en masugn. Sm.

Skótt, m. 1) det bräde i båten, på hvilket
man sitter då man ror; 2) inre beklädningen i
en båt. Bótten skótt, m. båtens beklädnad
öfver bottnen. Vb. Fn. skutr, m. bakstam.

Skótt, n.? kistan på en gödselvagn. Sdm.

Skott·bälg, m. öfversta bladhylsan på
sädesstrån. Hs. (Bj.). Skótt-balj, m. id.
”Säden står i skóttbaljen”. Sm.

Skótt·häldt, adj. sakta sluttande. ”Åkren
ligger skótthäldt”. Ul. Fe. scyteheald, adj.
præceps.

Skótt·kolv (pl. -ar. m. 1) eg. kastspjut;
2) pik, speord. Norrl., Sveal. Skòt·kólv, m.
Hs.; 3) en menniska som låter upphettsa sig,
locka sig såsom ett medel till något. Sm.

Skótt-lur, m. ”Rågen står i skóttlur”.
rågen håller på att skjuta ax, gå ur ”holk”. Åm.

Skóttslin, adj. långsträckt och vackert
byggd; om hästar. Hs. (Db.).

Skótt·var, adj. (om fågel) som af skott
blir skygg och aktsam, flyger innan jägaren
hinner få, sigte på honom. Vb. Skót·var,
ill-var, id. Hs. Jfr var 1.

Skud, n. insekter eller mal, som äta upp
skinn. Sk.,hl. Skudd, n. id. Sk.

Skudd, n. skott, regel för dörr; deraf
skudda, v. a. 1 skjuta regel för dörr port. S. Sk.

Skuta, f. släde. Ul.

Skutta el. skötta, v. n. 1 springa, taga
långa språng. Allm.

Skuttu, f. ett verktyg, hvarmed säd
sammanföres till dråse på logen. Vb

Skutu, f. dcf. uppskof. G.

Skytil (stjytil), m. spole i en grind. Fl.
(Öb.). Fn. skutill, spjut. Jfr skyttel.

Skytta, v. n. 1 1) gå på jagt; 2) vara
sysslolös. Ul. Skötta, v. a. o. n. 1 jaga,
vara stadd på jagt. Vm.,nk.,dls. Jfr skytteri.

Skyttel el. sköttel (pl. skyttlar, sköttlar),
m. 1) skottspole. Allm. Sköddel, m. Bhl.;
skuss-spole, m. N. G.; skótte, m. id. S. Sk,;
2) stänger att stänga öppningen eller gapet på
en gärdesgård. Svea-, Götal. Skysslar, m. pl.
id. Sdm.,ul. Fe. scyttel, m. obex, vectis,
repagulum.

Skytil·moro, m.? det upprättstående träet
i en grind, i hvilket spolarne stickas. Fl.(K.)
Jfr li-mari.

Skyttla, sköttla, v. a. 1 nedtaga eller
uppsätta skyttlarne eller de trinda stängerna i ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0619.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free