Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKIM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väv-skäl, n. öppningen mellan trådarne i
varpet på en väf. Götal. Fn. skel (i vev).
Måne·skin, s. manä.
Skein (ipf. o. sup. skeina, uttal, skjein,
skjeina), v. a. 1) såra med lie. ”Han skeinar se
i beini”; 2) afskära något (med lie); med en
i ändan på en lång stång fästad lie avmäja säf
och i vatten växande gräs. Fl. (GK.,K.,NK,).
Skjena, v. a. 1 1) såra med ett hvasst järn.
Dl. (Mora); 2) afskära (med lie). Åm. Fn.
skeina, v. a. lindrigt såra; skeina, f. lätt sår,
skråma; fsv. skena, f. svårare sår eller annan
kroppsskada, med eller utan blodsutgjutelse,
tillfogad med vapen, som ej äro dödande, t. ex.
en stång: skena, v. a. tillfoga skena. L.L.;
skaina, rifva sönder. GL.; fe. scænan, scênan,
a) göra att något synes; öppna; b) lätt såra;
c) sönderbryta.
Sken, n. 1) eg. sken; 2) torka. Deraf
skenjol, f. sandig och torr jord, hvarpå gräs och
säd vissna under långvarig torka. Vb.
Sken-bärli(g), adj. synbar. Vb. D.
skinbarlig.
Skin, n. sken. Sm.,sk. Fsv. skin, n. Fr.
af N. 319. S.F.S. 6, 32; fn., d. skin, n.; fht.
scîn; mht., ns. schin; holl. schijn; nht. schein,
m. id.; bret. skin, m. ”rayon en general, mais
plus particulierement en parlant d’une roue,
d’un champ labouré” (Le Gonidec, 400).
Skinna, v. a. 1 göra något så när torrt,
som är våtaktigt. Vg. Skinna å, v. n. 1
något torkas, blifva torr efter regn. ”När säa
ätte regnet fått lite skinna å, ska vi skära.
Höet skinnar å”. ”När hvetet fått skinna å”,
sedan det legat i stöp. Vg.,sm. Skinnla å,
id.; deraf å-skinnad, torr på ytan. Vg. Jfr
fn. skinninn, genomtorkad af solen.
Skinnta, v. a. 1 torka. Vg. (Elfsb.).
Skinnte, m. mager backe, torr och
ofruktbar betesmark eller utmark. Vg. (Kinds h.).
Skinntera, m. pl. def. namn på några torra
backar i Berghems socken. Vg. (Marks h.).
Skinnte-bakke (pl. -kar), m. mager backe
Vg. (Vadsbo h.).
Skin-väder, n. torkväder. Ul.(enl. Ihre,Dl.)
<poem>
SKING, s. skinn 1.
SKINGEL-TÄNDT, s. skägel-tändt.
SKINGRA, v. n. 1 gifva ett högt och
klingrande ljud. Sk. D. skingre. Jfr skungra.
SKINK, skingling, skinkmarr, skinkor, s.
skinka.
* SKINKA (skank, sup. skunkit), v. n. Att i
uräldsta tider vårt tungomål haft detta starka
förlorade verb, synes vara troligt af nedan
upptagna rotskott. Hit hör äfven sv. skinka, f.
perna. För moesogötiskan har Grimm (gr. 3, 60)
uppställt ett förloradt starkt thema skinkan, skank,
skunkun, propinare, ministrare; largiri.
<poem>
Skank (pl. -ar), m. 1) eg. (såsom i riksspr.)
lår, lårben. Skånk, m. Fl. (Öb.); 2) skenben.
Ög.,sk. (N. Åsbo). N. skank, m. ben, lår; fe.
scanc, sconc, sceonc, scanca, m.; d. skank;
ffris. skonk; ns. schunke.
Lång-skank el. lång-skånk, m. långbent
menniska. Fl.
My-skank, s. my 1.
Skanglar el. skänglar, m. pl. fotskankar.
Kl. Skänglor, f. pl. Hs.; skeklär, m. pl.
id. Dl.
Skanka se, v. r. 1 1) fästa sig
någonstädes med benet att man ingenstädes kommer;
2) vrida eller skafva foten; 3) stryka sig
såsom hästar göra. Sm.,ög.
Skink 1, m. skenben. ”Slå skink”, slå
skenbenen mot hvarandra. Bl. (Östra h.).
Skink 2, adj, som är halt på (vänstra)
bakbenet; om en häst. Skink-hallt, adj. id. )(
bog-hallt, som haltar på främre benen. Åm.
Skinka, v. n. 1 halta. Ög. (Gullbergs h.).
Skunka, id. ”Hästen skunkar”. Sm.,kl.;
skånkä, id. ”Skånkä si av”, halta, med
möda gå. G.
Skink hallter, adj. halt i låret; om häst.
Vg.,g.
Skinkling (pl. -ar), m. bak·has på kreatur;
skank. S. G.
Skink-marr, s. marr.
Skinkor, f. pl. ytterbräderna af en sågkubb.
Bräderna dernäst kallas svall·bräder el.
vrak-bräder. Bl.
Skunk 1, m. 1) takskägg, den nedersta
framskjutande delen af vattentaket. Sk.,hl. Skukk,
m. id. Bl.; deraf skunk·bräda el. skong·bräda,
f. bräde under takskägget i st. f. gesims; 2)
tak inuti ett rum. Bl. (Medelst, h.); 3)
bislag. Vg. (Marks h.).j 4) skjul, lider;
öfverhängande utbyggnad på hus, t. ex. soldat-fähus.
Sdm. (Vausö),sm.; 5) vind öfver boningsrum
eller uthus. Sm.; 6) läktare i en kyrka. Sk.,
hl. D. d. skunk, ”den huk, som dannes der,
hvor taget støder sammen med loftet”; n.
skukk, m. loft i lador.
Skunk 2, m. 1) bugt, kil på not eller
ryssja; 2) höjd eller djuphet på not. Sdm.,ög.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
