Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- O
- OBE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O-BERGD, adj. som har svårt att uthärda sin
belägenhet, berga sig. Fl. (Öb.).
O-BESKEDLIGT, adv. ofantligt, ganska mycket.
"O. fort”. Kl.
O-BETYDLIG, adj. mycket betydlig, stor. Nk.
O intens.
O-BIDEN, adj. oombedd, G. Obedin, id. Vb.
Ubeen, objuden. Hs. Fsv. obiþin, UL. SML.;
fn. ubedinn, id.
O-bidännes, adv. oombedt. G.
O-BILLIGT, adv. ofantligt, högligen. "Obilligt
stor, vakker". Ul.—kl. Ubillia, id. "Ubilia
grannt vär". Sm.
O-BO, n. otyg: löss, råttor m. m. G.
O-BóRGA, adv. mycket, ofantligt. "Obórga
rik, stor". Vm. "O-bórga bra kar". V. Dl.
S. borger.
O-BORJ, s. borger.
O-BOTELE, adv. 1) eg. obotligt; 2) mycket,
ganska. "I obotele rännande", i fullt språng. Hs.
O-BóTTEN-RIK, adj. öfvermåttan rik. Dl.
(Lima).
O-BRÓTA, f. 1) obanad väg; 2) elakt väglag
vintertiden. Sm. S. briota, bröt.
O-BUREN, adj. ofödd. "Man ska inte båsa
för oburet fä". Vg. Fsv. oburin, uburinn, ofödd;
fn. oborinn, id. Jfr bära.
O-BYGGEN el. obyggjen (uttal. obyddjen), adj.
slösaktig. "Var int sä obyggen vä sókkrä! Han
jär fali obyggjen". Vb.
O-BYTT, adj. o. adv. odelad, odeladt. "Nu
fikk du obytt", nu fick du bra mycket,
brorslotten. "Fikk du hä, sä fikk du obytt", d. ä.
för mycket, mera än du förtjent. Vb. U-bitt,
adj. oskiftad. Hs. (Db.,Bj.). N. ubytt.
O·BÄR, n. Ribes rubrum. Dl. (enl. Wahlenberg,
fl. suec.).
O·BÖNER, f. pl. oförnuftiga böner. Fl. (Öb.).
Fn. úbænir, f. pl. onda önskningar, förbannelser.
O-BÖRKLIG, adj. stor, ovig, ofantlig, svår att
röra ur stället. Sdm.,ög.
O-börket, adv. ofantligt. Fl. (Vörö).
OD 1, adj. galen, rasande. Dl. (enl. Hülphers,
men ordet är troligtvis numera föråldr.). Deraf sv.
örtnamnen: a) odon, n. frukten af Vaccinium
uliginosuin; b) odört, f. sprängört: Cicuta virosa.
Båda förorsaka yrael, svindel, hvaraf benämningen.
Fsv. oþer, adj. häftig, vild, rasande.
Legend, s. 930. Ivan 2411; fn. ođr, a) rasande,
häftig; b) vansinnig; fht. wuot; fe. vođ, id.; e.
dial. wead, mycket vred; wode, galen, rasande;
moes. vods, vansinnig; skr. vâd’, att vara vred.
OD 2, n. fiskyngel. Fl. (K.,P.). Jfr fn. jođ,
n. afkomma, yngel.
O-DÁEN, adj. kinkig, laggrann i mat. Vb.
O-DAIL, m. öfre delen af en särk. N. G.
óppel, n. id. S. G.
ODD (pl.-ar), m. 1) udd, spets; 2) udde, näs.
Vb.—vg. Udd, m. a) id.; b) knöpplad eller
stickad grof spets eller krans, som bondgummorna
brukade till sko på underkjortlar. Götal. Fsv. odder,
udd. VGL. UL. S. F. S. 6, 365; udder, id.
ÖGL; fn. oddr, udd, spets, pil; oddi, udde;
d. od, udd; n. odd, udd, udde; öfverallt m.
Udda, v. n. 1 leka udda och jämnt. Sm.
Våd-udd, s. våde.
ODEL, m. 1) odaljord till en gård eller hemman.
Uttalas vanligen oel. Vg.; 2) jord, jordmån.
Kl. Ole, m. jordmån. "Den gården har
god, dålig ole". Sm.; 3) odlingslägenhet. "Go
odel", bördig jord att uppbruka. Ög.; 4) gammal
rågång och gärdesgård, som innesluter ett
hemmans odaljord, rätta egor. Oel, ol (pl. oler)
id. "Dä ä en dåli kar, sóm ente håller olera ve
magt". Vg. (Valla, Vartofta h.). Deraf
ole-gärs-gål, m. gärdesgård som står i rågången. Vg.
(Vadsbo). Odel-gärs-gål, m. id. Vg, (Elfsb. l.).
Fsv. oþal, oþul, n. jord (hvartill man har full
eganderätt). VGL. ÖGL.; fn. ođal, n. arfvejord.
ODEN, m. hin onde. "Kors för Odén! Ta mej
Oden! Far till Oden! Dä va Oen". Ög.,sm.kl.,
sdm. Det har gått med Oden som med de andra
höga Asarne att af allmogen räknas bland de
onda andarne. I flera landskaper lefver hans
namn ännu qvar. Man tror sig stundom se
honom, gående med en stor staf i handen, järnskor
på fötterna, hafvande långt grått skägg och en
stor hufva, som sitter neddragen öfver hufvndet.
Han är stundom stadd på färder, antingen till
fots, med en sid och vid hatt på hufvudet (fn.
óđinn siđhöttr), eller till häst, ridandes på en hög,
svart eller hvit gångare, hvars skor äro smidda
af klart silfver. Oden vill gerna antaga kristen
tro, men får det icke. Då och då frågar han
efter vägen, "fast han vet allting", men han gör
det blott för att bedraga, ty han är en fiende
till menniskorna. Julafton och nyårsnatt
kommer han kl. 12 så häftigt åkande, att elden
fräser kring hjulaxlarne. Thomasmessonatten rider
han på en stor hvit häst, dervid företrädd af
tvenne svarta raggiga hundar och jagar då etter
skogs-snuvor eller bergstroll, hvilka han fäller med
aldrig felande skott. Till gestalten mycket
reslig, synas hans sida hvita rockärmar öfver
skogstopparne och glänsa såsom solen. Nämnde natt
böra alla qvarnar stå stilla, ty det kan lätt
hända att de vid hans annalkande stanna af sig
sjelf och de dervid sysselsatta menniskorna
råka ut för tvinsot. Sägner om Oden höras ännu i
många landskaper, äfven i södra Skåne. Flera
ortnamn i Sverige och Finland erinra om honom,
t. ex. Odensvi, Odensala, Odensjö, Onsjö härad
(som i 1569 års Landebok kallas Oðns herridt) i
Sverige; Odens-näs (1 mil från Nådendal),
Odensholm (Pojo socken) i Finland. Fsv. Oþin el.
Oþen; fn. ódinn; fht. Wôdan, Wuotan; fe.
Wôden. Härledningen oviss. Några härleda namnet
af fn, óđr, adj. rasande; fsv. oþer; fht. wout, id.
till följe hvaraf óđinn skulle betyda; den
rasande, den som gör krigarne rasande, för
hvilken åsigt man hemtat något stöd af Adami
Bremensis (hist. eccl., kap. 233) uppgift att Wôdan
hetecknar raseri. Andra åter af fn. vađa (ipf.
óđ el. vóđ, sup. vađit), gå, och skulle ódinn
således utmärka: den genom verldsaltet gående, i
striden frambrytande. Holmboe jemför skr. Bud’a
månens son och planeten Merkurs regent,
erinrande om att Budas dyrkan varit och är vidt
utbredd i Asien samt att det synes sannolikt att
den götiska folkstammen medfört från Asien till
Europa denna dyrkan, hvarom bland annat
onsdagens namn vittnar.
Odens Fóglar, m. pl. alla de skilda arterna
af korpslägtet, men förnämligast korpen,
kajan och skatan, hvilka såsom as-foglar åto
af de blodiga liken; betraktas såsom heliga och
deras ofredande eller dödande tros föra ofärd
med sig. Man säger om dem att de äro Odens
fóglar eller pókkers följe. Sm. Hyltén-Cavalius,
Värend 1, 213.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0510.html
