Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAU ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Köp-sven (kjepsven), m. handelsbetjent. Hs.
(Bj.). N. kaupsvein, kjøpsvein, id.
Kav 1, n. hafsdjup. ”Dä gikk ner i kavet
mä dóm”. Hs.,kl. Fsv. kaf, n. id. Dr.
Margaretas gårdsr. § 18: ”springa a kaf”. Karl
Knutsons gårdsrätt; fn. kaf, n. haf, hafsdjup; n.
kav, n. id.
Kav 2, adv. 1) hufvudstupa, ända ned. ”Han
språng kav i se’n”, hufvudstupa i sjön. Hs.(Db.,
Bj.). Vg.,dls. id.; 2) alldeles, helt och hållet,
rakt, mycket. ”Kav utan”, alldeles utan. ”Gå
kav från en”. ”Vädret va kav emot oss”. ”Kav
ensam”, alldeles ensam. ”Ja ble kav rädd”,
mycket rädd. ”Gården ligger kav uppunner
klätten”, alldeles under bergstoppen. ”Kav
omöjligt”, alldeles omöjligt. ”Kav rutten”,
alldeles rutten. ”Hä jär kav allt”, det är alldeles
slut. ”Dä ser kav-ännä som tjära”. ”Kav
utfattig", alldeles utfattig. ”Kav-mört”, kol-mörkt.
”Kav-slut”, alldeles slut. Vb.–sm. N. kav, adv.
ganska, alldeles. Jfr fn. kaf lodinn, toto
corpore hirsutus.
Kava 1, v. n. 1 förstoppas, tillslutas och
hindras i sin gång. ”Dä kavar i halsen”. Vg.
(Skarab.).
Kava 2, v. n. 1 1) arbeta med händer och
fötter för att hålla sig ofvan vattnet, simma
med svårighet, svänga med armarne för att
komma i land; vid badning. Allm. ”Kava i
vattnet”; om en klen simmare, som ej rätt
förstår huru han skall bete sig. Vm. ”Han föll i
sjönom, men kava säg dill lands”. Vb.; 2) under
rodd svänga otympligt med årorna. ”Kava mä
åra”; 3) famla med händerna, taga efter något
med handen. Nk. Käva, id. ”Han kävve efter
dä me handen”; 4) hjelpa sig fram med händer
och fötter, kräla, t. ex. uppför ett berg, i djup
snö. ”Kava säg fram genom snödrivan. Kava
säg óppåt berga mela bakka å steina”. Vb.
”Kav ópp dej n gröpa!” Ög. ”Kava sej ópp”,
kräla sig upp, på händer och fötter krypa upp.
Vg. ”Kava åt säg”, samla före åt sig med
händerna. ”Han kava åt säg allt hä ’an såg, allt
hä ’an nådd”. Vb. ”Kava åt sej”, id. Sdm.; 5)
flacka omkring, färdas; föraktligt. ”Kava på
vägarne, kava på hästryggen”, sages om dem,
som oupphörligt och onödigtvis äro ute och
färdas. Kl.,bl. Fn. kafa, v. n. dyka; káfa, v. n.
omvälta: volutare; n. kava, v. n. a) famla med
händerna; b) sträfva med, hafva besvär med;
d. d. kaute, v. n. arbeta med händer och fötter
för att slippa lös.
Kävja (-a, -a), v. n. ifrigt arbeta. Hs.
Kavring 1 (pl. -ar), m. 1) täcke, sängtäcke,
hvars ränning utgöres af groft garn och inslaget
af sönderklippta klädesremsor, eller ock af nöt-
eller get-hår. Sm.,kl.,bl.; 2) noppigt sängtäcke
med en mängd ur nopporna hängande trådar.
Lasa-täkke, kluta-täkke, n. Bl. E. covering,
täcke.
Kavring 2 (pl. -ar), m. 1) tvebakadt surt
rågbröd eller ugntorkad limpa. Sk.,hl.,bl.; 2)
limpa af kornmjöl. Bhl. (Vikorne). D. och n.
dial. kavring.
Kov el. kåv, n. 1) andtäppa, svårighet att
andas; qvaf. Hl.,sm.,vg.,bhl,,dls. Kjöv, n. id.
Bhl.; .2) lungsot. ”Han har ondt å kåvet”. Vg.,
sm. (Östbo, Vestbo), sk. (Onsjö). Fn. kóf, n.
andtäppa; n. kov, n., kjøva, f. id.; ns. köven,
hosta (B. W. B. 2, 859).
An(d)-kjövr, adj. som har svår bröstvärk,
med svårighet andas. Nk. Kjovd, id. Ög.,dls.,
bl. Ns. kövisch, som har hosta (B. W. B.
2, 859).
Koven el. kåven, adj. 1) qvaf, qvalmig. ”Dä
ä kovet (el. kåvet) i luften. Dä ä så kåvet”.
Sm.,vg. Kuven, id. ”Kuvet i väret”. Hs. ög.;
2) tungsinnt. Bl.; 3) obeslutsam, villrådig. Vg.
(Vättle h.). N. koven, qvalmig, trångbröstad.
Kovna el. kåvna, v. n. 1 qväfvas, hålla på
att qväfvas, storkna. ”Ja va så länge under
vattnet att ja höll på att kovna”. Vg.,hl.,sm.,sk.
(Onsjö), bl. Kåuna, id. G. Kåvn (ipf. o. sup.
-ä), v. n. qväfvas, slockna. ”Elln a kåvnä ti
spisom”. Vb. Kwåven, v. n. qväfvas, mista
andan. Dl. (Elfd., Våmh.). Kvamma (-a, -a), v.
n. Hs. (Db.); kvamma, Fl. (Öb.); kvämnä,
Åm.; kvamn el. kvammän (ipf. kvamnä), id. Vb.
Kvämma, v. n. 1 vara qvalmigt, känna qvalm.
Hl. (Karups s:n). Detta kvamma, kvämma står
i st. f. kvavna, kvävna. I fsv. har troligen
funnits ett förloradt starkt verb kvava (kvov,
kvavit) samt kvævia (kvav, kvævit), qväfva. Jfr
Kdq. 1, 174.
Kvämmig, adj. qvalmig. Hl. Kvammen, id.
Sm. N. kvamt, adj. n. qvalmigt.
Köve el. kåve (pl. -var), m. 1) hydda, lågt
och oansenligt hus. ”I den bär koven bor ja.
Husa ä inte mökke mä; dä ä nå’ra kovar”.
Nk.,sdm.; 2) litet rum utan eldstad, vanligen
beläget innanför stugan. Vl.,vg.,nk.,sm.,bl.
Kuvi, kuve el. kuvå, m. liten kammare, der de
bästa kläderna hänga; vanligen ett litet rum med
ingång från hvardagsstugan. Ö. Dl. Kova, m.
kammare, förstugukammare. Jtl. Köve, m.
skräpkammare, skrubb, kyffe. Bhl.; kåve, m. id. Ög.
Fsv. kofvi el. kovi, m. kammare. Fl. o. Bl. v.
1233. Iw. v. 836, 4489, 4492. Alex. M.; fn.
kofi, m. hydda; n. kove, m. kammare; d. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
