Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- J
- JOT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järv-tapp, n. något hö till idissling. Hs.
(Db., Bj.).
JOTA, nom. propr. Johan. Nb. (Cal.).
JUKA, juka ut, v. a. 1 lurande utspeja. ”Nu ha
ja ändtligen jukä ut’a”. Sdm.
JUKKA, v. n. 1 hoppa upp och ner, röra sig
upp och ner, ”Sitt inte å jukka på stolen”. Vg.,
ög.,sm. Jfr e. to jog, a) v. a. stöta, pådrifva;
b) v. n. långsamt röra sig framåt; d. d. juke,
jykke, v. n. rida omkring på en gammal häst som
stöter.
Jukker, m. ett barn, som ej är stilla. ”Du
ä en liten jukker”. Sm.
Jukksa, v. n. hoppa, guppa som en hare.
Hs. (enl. L——m). Ordet är af mig ej påträffadt.
JUKKEN, s. unken.
JULA, julaltare, julbloss, julegalt, julegris,
julhalm, julstång, julsugga, s. jol.
JULLRA, v. n. 1 skymma för synen, se
oredigt, svindla. ”Dä jullrar för ögera”. V. Nk.
Jullrugr, adj. oförmögen att tydligt
åtskilja föremålen; yr, svindlande. ”Ja ä så jullrugr
i huvä”. V. Nk.
JULLER, m. liten gosse. Vg.,sm. Jfr holker.
JULLTA, v. n. 1 gå illa som ett litet barn,
liksom haltande. Sm.,åm. Julta, f. liten flicka.
Vl. (enl. Ihre).
JUMFRU, f. 1) eg. jungfru. Jomfre (def.
jomfro, pl. jomfre, def. jomfren), f. id. Hs. (Db.);
2) vessla: Mustela herminea. Sm. Fn. júngfrú,
f. virgo.
Jumfru-dans, jomfru-dans, m. I forna
tider har man haft till lek att i sådan ordning
lägga stenar, den ena efter den andra på
marken, att det hela utgjort ett slags labyrint. En
sådan labyrint, der han ännu är bibehållen,
kallas jomfru-dans, Fl.(Öb.).
Jomfru marie brudgran, f. Satyrium
conopseum. Vl.
Jumfru marie bär, n. Rubus saxatilis. Ul.
Jumfru marias kåpa, f. Alchemilla
vulgaris. Mp. Rynkblad, n. Dl.(Leksand);
kärringöron, n. Dl.(Ohre); ståkka, f. Jtl.;
dagg-skalar, pl. G.
Jumfru marie rókk, m. Orchis maculata.
Dls. J. Marie nykklar, m. pl. Sm. Santä Pärs
nykäl, m. G. Guds hand, f. Dl. (Mora). J.
Marias å Skams hand, f. Dls. Jfr Dybeck,
Runa 1845, s. 76.
Jumfru marias vaggegräs, n. Galium
verum. Vg. Jómfru Maräiä sänghalm, m. G.
Jumfru Majas sänghalm, m. Sm. (Vestbo).
Moregräs, n. Dls. Jomfru-ris, n. id. Kl.
(Stranda), sm. (Kinnevald).
Jumfru-tvål, m. Polygonum Hydropiper.
L. Ul.
Jumfru-öga, n. Myosotis scorpioides. L. S.
Sverige, enl. Fries, Bot. utfl. 2, 91.
JUMLA, v. n. 1 tugga klent. Hs. (Db.). Af
sv. gom, m.
JUNG-VÅT, adj. genomvåt, genomblöt af regn
eller svett. Sdm. (Över-Selö).
JUNKER, m. 1) högfärdig lymmel. Vg.,sk.; 2)
lätting. Vl., sm. Junkrar, m. pl. Orchis maculata.
Den vissnade (fjoråriga) löken heter skams-hand,
den friska, jungfru Marias-hand. Dls., m. fl. Fsv.
iunkhærra, iunkherre, iunkar, m. a) junker,
yngling af ädel börd. S.S. 1, 155. Ungare, m. id.
Kg. St. s. 105; b) prins. HL.; fn. júnkæri,
jónkæri, m. id.
JUNKA, v. n. 1 gå sysslolös. Sm. Junkerera,
v. n. 1 vara lat, ingenting göra, slå dank; vilja
vara herre. Sm.,vm.
Jukker-släns, m. 1) högfärdig junker,
lymmel. Sdm. (Selö), vg.,sm.; 2) dagdrifvare, lat
menniska. Sdm.,vm.,sm. Jfr sv. släntra, v. n. gå
sysslolös; nht. schlentergang, m. overksamt lif;
fn. slen, n. vanmagt, kraftlöshet.
JUNTE, nom. pr. Johan. Ul. (Norra Rosl.).
Jutt, id. Fl. (NK.). Juss, id. Fl. (Ingo).
JUR, n. jufver. Allm; Jaur, n. G. Fn. júfr,
júgr, iúr, n. (Sn. Edda, s. 280); n. jur, n.; fht. ûtar,
m.; nht. euter, n.; nfris. jader, jüdder, jidder (Outz.,
136); fe. uder; e. udder; e. dial. yure; d.
yver; holl. uier, m.; lt. uber; gr. οὐϑαρ, n.
JURIST, adj. bedräglig. Ordets betydelse
grundar sig på allmogens misstrogenhet för herremän
i allmänhet och lagskipare i synnerhet. Vb.
(Löfånger, Nysätra).
JUSKA, v. n. 1 småspringa; om små barn. G.,
vm. Jusk el. jösk (ipf. -ä), id. Vb.,åm.
JUS-MINNE, s. Gud.
JUTE (pl. Jutar), m. dansk. Jutar, m. pl.
norrmän. Hs. (Bjur.).
JUTUL, jottel, juttul, m. 1) hin onde; 2) fiffig,
behändig menniska; klippare. Jtl. Jfr fn. jötun,
m. jätte; n. jutel, jutul, jøtel, m. id. Om ordet
rättare skrifves (l)jutul, så vore det troligen
beslägtadt med dl. ljot’n, m. def. hin onde.
JYDDER, f. pl. små mygg. Sk. (Ox.).
JYDE-PóTTE (pl. -r), f. ett slags med glasur
öfverdraget kokkäril af ler. Benämningen deraf
att de komma från Jutland. S.Sk.
JYNNTA, v. n. 1 gå fort och ojämnt. ”Se hór
hon jynntar åv”. S. Sk.
JÅK, n. enfaldigt tal. Gstr.
Jåkig, adj. dum, enfaldig. Gstr.
JÅLLA, v. n. jollra. Dl.,hs. Jfr hjal. D. d.
jolle, id.; n. jåla, v. n. bära sig narraktigt åt.
Jåller, m. fromsint narr. Hs. (Db.). Jfr
n. jåla, i, narraktig menniska.
Jållug, adj. småtokig. Dl. Jålun, adj. id.
Dl. (Elfd.).
JÅMA, v. n. 1 1) vara långsam, trög, tafatt
Hs.,gstr.,vm.; 2) ej komma sig för att tala. Ul.
Jfr d. d. jame el. jamme, prata dåraktigt, vravla.
Jåm, m. dum, tafatt karl. Hs., vl. Jåmer, m. Gstr.
Jåma, f. tafatt qvinna. Gstr.
Jåming, m. senfärdig menniska. Hs. (Db.).
Jåmug, adj. 1) senfärdig. Hs. (Ljusdal).
Jåm, adj. id. Hs. (Bj.); 2) nötaktig, fäaktig,
dum, tafatt. Ul.,gstr. Jåmug, jåmun,
fjåkug, id. Dl. (Våmh.). Jåmun, id. Dl. (Elfd.).
Jåmut, adj. fjollig; som jämrar sig öfver
ingenting, grufsam; tafatt, rädd. Vb. Jåmu, id. Jtl.
JÅP, n. småfjollig, mycket enfaldig, tafatt
person. Vb.
Jåput, adj. fjollig. Vb. Jåpet, adj. id. Åm.,
dls.
JÅPER, m. snål menniska. Hs.——sm.
Snål-jåper, m. smulgråt, snål menniska.
Nästan allm. Snåljobb, m. id. Sk.,bl.
Snål-jåpa, f. snål qvinna. Ög.——bl. Jfr
göpa, f. lodjur; gaupa.
JÅR, -ä, n. år. Vb.
JÅRA, v. n. 1 seka; idkeligen hålla på med,
oupphörligt äska. Hs. (Bj.).
Jår, n. sek. Hs. (Bj.).
JÅSA, v. n. 1 pladdra. Hs. (Bj.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0329.html
