Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - ILK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ilka, v. a. o. n. 1 1) långsamt röra eller
flytta. ”Kan du ilka dej fram! Vi ska nókk
ilka stókken bórt”. ”Ilkje benet”, leda foten
flera gånger. Sk.,hl.; 2) vara i jämn och lindrig
skakning, såsom t. ex. vid sakta gungande; 3)
vara jämnt sysselsatt, sträfva med, arbeta på;
vara i jämn rörelse, men ej hinna någon väg,
antingen af dolskhet, matthet, skröplighet eller
ohåga. ”Han ä så flitig, han ilkar på
beständigt”. ”Gå å ilkje”, knappt orka gå eller röra
sig. Ilkjes, v. d. 1 id. S. Sk.; 4) långsamt
sammandraga till regn. ”Dä ilkar ópp sönnan
från”. S. Hl. (Hasslöf). D. d. ilke, a) v. a.
röra, sätta i rörelse; b) v. n. gå tungt; om gamla
hästar.
Ilsam, adj. sölig, långsam. Sk., hl.
Ilsamhet, f. dröjsmål, uppskof. Sk.,hl. Fsv.
ila, f. dröjsmål. Rimkr. s. 447:
The wille thet utan ijla
Thet k. Karl skulde i Stokkholm hwijla.
Folk-ill, adj. folkilsken; om boskap. Vb.
Illa, adv. 1) eg. illa: male. Riksspr.; 2)
mycket, särdeles. ”Ikke just så illa”. Ul. ”Illa
kallt. Illa snedt”, Nk.; 3) ovanligt ”Int illa
stor”. Hs. Deraf ill-fin, ill-god, ill-liten,
ill-stor, mycket fin o. s. v. Sm. (Vestbo).
Illa, v. a. 1 göra illa åt någon, förtreta. Fl.
(Nl.). N. illa, v. a. vredgas, fatta ovilja mot.
Illa-bäråt, adj. som när sig illa åt. Bl.
Illa-hållen, adj. stadd i nöd, plåga,
sjukdom eller motgång. ”Han ä rakt illa hållen
me ä surbejne, å så har’n inga på matasidon”.
Fl. (Ingo).
Illa-råden, adj. som illa rår med sig,
halfsjuk, olustig. Sm.
Illa-ve’, adj. rädd. ”Ja va likasóm letta
illave’d, för daj sa’ att der spöga”. Sk. (N.
Åsbo).
Illa-vuren, adj. otjenlig, oläglig, illa
beskaffad. Illvulen, id. Allm.
Ill-battig, adj. gensträfvig, krånglig, stygg,
stursk. Sm.,kl.,hl.,bl. Illbåtig, illistig, krånglig;
äfven om husdjur. Vg. Illbasig, ostyrig; om
hästar. Bl.
Ill-battighet, f. envis gensträfvighet. Sm.,
kl.,bl.
Ill-batting (pl. -ar), m. argsinnt och
bångstyrig menniska el. djur. Sm.,kl.,öl. Ill-båting,
id. Ög.; illbase, m. id. Sm.,bl.
Ill-bita (pl. -tur), f. ovänskap, hämndfullhet.
Fl. (Nl.).
Ill-bitin, illbitug, adj. ondskefull,
hämndfull, ovänlig. Fl. (Nl.).
Ill-bundi(g), adj. illistig. Vb.
Ill-byste, n. 1) elagt, styggt djur; 2) elak,
lättretlig menniska. Nk. N. illbyste, n. id., af
bysta seg, resa borsterna.
Ill-drótta, v. n. 1 hutla, styra och ställa
illa, söla. ”Han illdróttas så länge me
betalningen tills han får länsmannen i stugan. Han
går å illdróttar så att ingenting blir gjordt”.
Hl. (Breared). Jfr fh. dröttr, m. trög
menniska; dratta, v. n. tarde se trahere.
Ill-fatt, adj. n. olyckligt, illa beskaffadt. Kl.
Ill-fredig, adj. 1) otålig, ängslig (illa
tillfrids); 2) ifrig. Gstr.
Ill-gjord, adj. förtrollad. Fl. (Nl.).
Ill-grann, adj. granntyckt. Gstr.
Ill-grunn, m. misstanka. ”Dra ill-grunn”
misstänka. Vm. (Bergslagen, Söderbecke). Fn.
grunr, m. misstanka; gruna, misstänka, tvifla.
Ill-gärde el. illgäle, n. okynnighet; om
kreatur som bryta gärdesgårdar eller flöja
deröfver. ”God häst, men går i illgäle”. Fl.(Nl.).
Ill-gärs-full, adj. som bryter gärdesgård
eller flöjer deröfver. Fl.(Nl.). Illgälot
(läs: illdjälot), adj. id. Fl. (Öb.).
Ill-gärs-kräk, n. ett sådant kreatur. Fl.
Ill-görsam, ill-gärsam, ill-gersam , adj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
