Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H
- HOR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båten bör stäfva, skjutande årorna ifrån sig och ej
såsom vid vanlig rodd dragande dem till sig. Fl.
(Ingo, Pargas). Hōp (ipf. o. sup. höpa), id. Fl.
(GK., K.).
HóPPA, v. n. 1 hoppa: salire. Riksspr.
Huppa, id. Sm. (vissa socknar i Östra h,). Fe.
hoppan; fht. huphjan; mht. hoppen, huppen, hüpfen;
nht. hüpfen.
Hóppe, m. hare. Bhl.
Hóppe-tóssa, f. 1) groda. Nk.—sk. Hópp,
m. id. Nk.; 2) så kalla barn ett litet hoprulladt
papper, som då det ställes på bordet hoppar
till såsom en groda. S.Sk.; 3) yrhätta, glad
och munter flicka. Nk. N. hopp, m. groda. S.
tossa.
Hóppsogr, adj. som springer och fjäskar.
Fl. (Nl.)
Hóppug, adj. som hoppar öfver
(gärdesgårdar); om okynniga hästar, getter. Hs. (Db.).
Huppsam, adj. id. Mp. (Tuna).
Hyppel, n. behagsjukt våp. Jtl.
Hyppja, v. n. 1 (freqv.) 1) ofta och såsom
små barn hoppa; 2) utan eftertanke taga sig
något före, obetänksamt företaga; bära sig
barnsligt åt. Hs. Hyppja sta. Ul. (Rosl.);
höppja åsta, göra föraktade och misslyckade
försök. Vg. (Vartofta h.); 3) göra sig till,
fjäska. ”Han springer å höppjer”. Sdm.; 4) vara
artig för, kurtisera (en flicka). ”Han hyppjer
lite för henne”. Ög. (Ydre).
Hyppjer, adj. fjäskaktig, onödigt beställsam.
Hs. (enl. L—–m).
Hyppjig, adj. lättsinnig, lättfärdig.
Halvhyppjig, adj. något lättsinnig, lättfärdig. Jtl.
(Hammerdal).
HORA, f. 1) fruntimmer; så kallas damerna i
kortleken: hjerter-hora, klöver-hora, spader-hora.
S.Sk. D. dial. hore, f. id. (Jutland); n. hora, f.
id.; 2) liderligt fruntimmer, sköka. Riksspr. Fsv.
hora, f. sköka; hor, n. adulterium; deraf horbarn,
n. a) barn, afladt i hor; b) oäkta barn. S.S.
1, 98; horbot, f. böter för hor. UL.; hordomber, m.
hordom. LL. m. fl.; horkarl, m. adulter. GL.
Biærk. R. S. Bern. f. 39 v.; horkona, f. qvinna,
som begått hor. ÖGL. Biærk. R.; horkonu barn,
n. barn, afladt i hor. ÖGL.; hormal, n. a) mål,
som angår hor; b) hor. ÖGL. Sm. Kb.; horsak,
f. horsak, anklagelse för hor; hor siang, horsiæng,
f. a) eg. säng, der hor begås; b) sjelfva brottet.
ÖGL. VML. UL.; horstakka, f. stympad horkona;
så kallas qvinna, hvilken för begånget hor, hår,
öron och näsa blifvit afskurna. UL. VML.;
hortuta, hortugha, f. horkona. VGL.; fn. hórr, m.
horkarl; hóra v. a. hora; hóra, f. sköka; fht.
huorra, huora, hour, f.; nht. hure; fe. hûre, hôre, f.;
ns., d. hore, f.; holl. hoer, f.; e. whore, f.; finn.
huora, f. id. (lånadt fr. sv.); jfr moes. hors, m.
ägtenskapsbrytare; horinon, v. n. hora. Enligt
Verelius har fn. hora, f. egentligen betydt
tjenstepiga; en uppgift, som hos andra lexikografer
saknas. Ordet är möjligen beslägtadt med fht. horo,
horaw, n. träck, smuts (hvaraf horawin, horawig,
adj. träckig, horawigjan, v. a. smutsa med träck);
fe. horu, horh, träck, gyttja; en förmodan, som
vinner något stöd deraf att af fn. saurr, m. smuts,
träck, härledes på liknande sätt fn. saurlífi, n.
okysk lefnad, skörlefnad. På samma sätt utmärkte
i latinet stuprum, f. horeri, ursprungligen hvarje
skamlig sak. ”Stuprum pro turpitudine antiquos
dixisse apparet”. Festus. Andra etymologer hafva
framställt den åsigt att hora, f. sköka, bör
härledas af sv. hyra, v. a. mercede conducere, på
samma sätt som lt. meretrix, f., af merere och gr.
πόρνη, f. af περνάειν.
Hora ópp, v. a. 1 utropa någon för hora.
Hs.(Db.).
Hore-piska, f. lättsinnig flicka, som mycket
springer efter karlar. Sm. S. piska.
Horsk, adj. kättjefull. Ög.
Hors-skeven, m. def. engelska sjukan.
Dåliga sjukan, f. def. id. Bhl. Benämningen
härrör deraf att, när ett spädt barn fick se en
sköka, så ansåg man det blifva med denna sjukdom
behäftadt.
HORG, horge, s. harg.
HORK, s. harker.
HORN, n. 1) eg. horn: cornu. Riksspr. Hónn,
n. horn. G. Hwónn, n. Dl.; 2) yttersta udden av
ett näs. Asphome, n. def. Nk.; 3) träet, i hvilket
räfspinnarne äro slagne. Sm. (kring Eksjö). Fsv.
horn, n. a) horn; b) hornboskap; c) stridslur; d)
dryckeshorn. LL.; e) naglar: ”synis a (barni) horn
oc har”. UL. VML. SM. Kb. Måhända dock att
horn i den sistnämnda bemärkelsen bör hänföras
till harund, hud. Deraf diurshorn, n. ur- och
bisonoxens horn, hvaraf fordom gjordes dryckeskärl.
VGL. St. Rimkr. s. 210, 211; hornband, n.
ett slags hälla, som brukades på oxar, och hvars
ena ände bands vid en bakfot och den andra vid
hornen. GL.; hornblæstir, m. blåsning med
stridslurar. S.S. 4, 40; hornfæ, n. hornkreatur. VGL.;
horn gata, f. fägata. VGL. ÖGL.; horn stokker,
m. en stock eller träklabb som bindes vid hornen
på nötkreatur för att hindra dem att göra skada.
HL.; fn., fht., mht., nht., fsax., fe., e., ffris., d.
horn, n.; moes. haurn, n.; gr. ϰέρας, n.; lat.
cornu, n.; frans. corne, f.; cy., cornw., bret. corn,
m.; fornkelt. karn (ϰάρνον, τὴν σαλπίγγα,
hos Galaterne, enl. Hesychius); chald. אכרק, karna;
hebr. קֶרֶך keren; syr. karno; arab. qarnun;
æthiop. k’arn, horn.
Hónn-bagge, m. ek-oxe: Lucanus Cervus. G.
Hónn-nukkä (pl. -kar), m. litet horn;
framstickande hornspets. G.
Horn-bagge, m. rep, läderrem eller järnlänk,
som lägges om hornen på oxarne för att dermed
fästa oket. Sk.,bl.
Horn-kabbel, m. horntygel på oxoket. Sm.
(Kinnevald), kl. (Stranda).
HORNIG, adj. full med finnar i ansigtet. G.
Jfr fsv. harund, f. hy. GL. S.F.S. 6, 79, 213; fn.
hörund, n. a) hud; b) kropp; deraf hörundbjartr,
adj. ljushyad, hörundmjukr, mjukhyad, finhyad.
HóRS, n. 1) häst eller sto. Götaland, Runö. I
norra Halland (Frillesås) säges hórsch (pl. -a),
häst; i Sm. örs, n. sto; i södraSk. hóss, n. gammal
häst. Hórsa, f. sto. Vg.,ög.jtl.; härsa, f. id.
Åm. Russ, n. häst. G., bhl. (Tjörn). Russa,
ryssa, t. sto. Dls. (enl. Ihre, DL., 143); 2) plump
qvinna; skällsord. G. Fsv. hors, n. a) sto )(
hæster. VGL. St. Rimkr. s. 96, 208: b) häst eller
sto. VML,; hyrsa, f. sto. VGL.; ross, rus, m.
häst. GL.; deraf horsafødha (hørsafødha), f.
hästfoder. S.F.S. 4, 601; fn. hors, hross, n.; fe.
hors, n.; fht. hros, ros, n.; nht. ross, n.; e. hors;
ffris. hors, hars, hers, ros, n. häst (Richth. 797);
fsax. hros, hers, n.; nfris. hors, häst (Outz., 136);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0292.html
