222 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GUL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gullklókker, f. pl. öronringar af guld.
”Hon braskar me’ gullklokkor i öronen”. Sk.
(Ox.).

Gullkulla, f. Trifolium agrarium. Vg. (Eg.
guldhufvud; s. koll).

Gullstol, m. ett säte, som två personer
bilda derigenom att de hålla hvarandra korsvis
i händerna. ”Sitta el. bäras på gullstol”, säges
då ett barn sitter på två personers korsvis
sammanhållna händer. Nk.,g.,bl.m.fl. D. d.
guldstol, id.

Gull söta du! ömt uttryck vid tilltal.
”Gull söta du! hjelp mej!” Sdm. Gulla söta
däg! id. Mp.

Gylla, gjölla, v. a. 2 eg. förgylla; berömma
det som intet är värdt. Vg. Jfr fn. gyllingr,
m. smickrare.

Gyllene klöver, m. blad af blåsippan
(Anemone hepatica), hvilka begagnas såsom
sårläkande. Ul.

GULA, f. ett gammalt stokreatur; skinkmärr.
Sm. (Östra h.), öl. Kula, f. id, ”Gammal kula”.
Sk.,hl.,bl.,m.fl. Strupknuta, f. id. Nk. Gule (pl. -r),
m. gammal häst "Den gamle gulen". Sm. (Östra
h.), kl. (Stranda), öl. Hästkuler, m. pl. gamla
hästar. Kl. Nht. gaul, m. häst; ns. gûl, m. id.;
holl. guil, f. a) ungt sto; b) dumhufvud; lat.
caballus, m. häst; deminutivum af lat. cabo, som

enligt Isidorus är ”grandis caballus”; nht. dial.
koob, häst (enl. Döderlein, Lateinische synonyme
und etymologien 6, 43); gr. ϰαβάλλης, m. häst
(enl. Hesychius: ”εργάτης ἴππος)". Jfr
ankargula, s. 10.

Avun(d)sguLa el. åven(d)sgula, f.
afundsjuk, egennyttig menniska; föraktligt. Sdm.
(Nästan föråldr.).

GULLA, s. gälda

GUMMA, f. tacka, honfår. Sm.,kl.,öl. Det
synes troligt att detta ord, likasom fn. gumarr (S.
E. 1, 588, 3) och sv. gumse, m. vädur, härledas
af fn. gumme, m. man, hvarom nämnes här nedan.
Hos Virgilius kallas gumsen: arics, ovis maritus.
Jfr gimber.

Gummelamm, gummlamm, n. tacklam. Sm.
(Uppviddinge), kl. (Stranda, Tjust). Sö-lamm,
n. id. Ög. (Ydre). Jfr saud.

GUMME, m. 1) eg. man. Denna ordets
ursprungliga betydelse, som finnes qvar i sv.
brudgumme, m. brudens man, bekräftas af fornspråket
och våra munarter; 2) gudfader, karlfadder. Dl.
(Elfd.), g. Gum, m. id. Runö. Gubbe, m. id.
Dl. (Mora); 3) nom. pr. ett vanligt karlnamn i
Blekinge och Småland. Fsv. gubbe, m. gammal
man, gubbe (Reuterdahl, Ordspr. 627); fn. gumi,
m. a) homo, vir; b) vir, feminam ducens in
pompa nuptiali; c) sponsus; fe. guma, m. homo, vir;
fsax. gumo, gomo; fht. gomo; mht. gume, gomo,
id.; e. dial. gome, man; fsax. gum-kunni,
menniskoslägte; fe. gum-cyn, id.; moes. guma, m. man;
gumakunds, adj. manlig (till könet); lat. homo, m.
man, menniska. Det är troligt att det urgamla
ordet gumme haft en biform gumbe (jfr fsv.
dumbi, stumbli, stubbi), hvilket genom ljudsämjning
af mb blifvit gubbe, och att det qvinliga
motstycket gumma äfven hetat gumba, hvaraf gubba, f.
gumma. Runö, Wormsö. N. gubbe, m. karl; fin.
kummi, fadder (lånadt från nordiska tungan). S.
gubbe, sid. 220.

Gumma, f. 1) hustru. ”Min lilla gumma!”
smeksamt. Allm.; 2) gudmor, qvinnofadder. Dl.
(Elfd., Mora), g., Runö. N. gomme, f. hustru;
e. dial. gome, f. gudmoder (Dief., wb. 2, 417).
Enär gumme ursprungligen betyder man: homo,
vir, är det otvifvelaktigt att den qvinliga
vederliken gumma, f. häraf är bildadt och
ursprungligen betydt qvinna. Derföre misstager sig
Diefenbach (l. c), då han förmenar att sv. gumma,
f. som i vårt riksspråk betyder gammal qvinna:
vetula, ej är befryndadt med gumme, m. man.

Gumm-bele, m. farbroder eller morbroder,
som stått fadder åt någon. Dl. (Elfd.). S. bil
2, s. 32.

Gummbrä, v. n. stå fadder. S. G. (enl. P. A.
Säve).

Gummoran, f. def. gudmodern; ett vanligt
tilltal till alla äldre qvinnor. Bl. (Östra h.).

GUMBARE, gumbar-stain, m. ankar-sten (med
tåg och klubba) vid fiske på grundt vatten. S. G.
(enl. P. A. Säve).

Gumbrä, v. n. sålunda fiska. S. G. (enl. P.
A. Säve).

GUMP, m. 1) eg. bakdelen på menniskor.
Riksspr. Gomp, m. id. Vb.; 2) liten gosse, som
springer i skjortan; smeksamt. ”Min lille gump
(el. gumper)!” Sm. Fn. gumpur, m. podex; fht.
goffa, f. rumpa: clunis.

Gimpa, v. n. 1) eg. vrida med gumpen; 2)
sages om hvarje dylik vacklande rörelse. S.Sk.
(Ox.). Betraktar man mht. gimpen (gamp,
gumpen), v. n. hoppa, springa; drifva spektakel;
gampen, id.; gumpen, v. n. hoppa, springa,
dansa (Ben. 1, 526), och tager i öfvervägande våra
landskapsord gimpa, gumpa, guppa m. fl. synes
det vara sannolikt att i fsv. fordom funnits ett
starkt verb gimpa, gamp, gumpit, hoppa,
springa. Formen gamp eller dess ättlingar äro dock
ej spårade.

Gumpa, v. n. 1 springa och vicka med
bakändan: cursitare, nates jactando; springa
omkring tungt och ovigt. Allm. Gomp (ipf. -ä),
skumpa, guppa. Vb.,jtl.,fl. Bay. gumpen, v. n.
”sprünge, lustige sprünge machen” (Schmeller
2, 43); kärnt. gump’n, id. (Lexer, 127); öster.,
swz. gumpen, id. (Höfer 1, 337. Stalder 1, 495).

Gumpa-kärra, f. liten kärra, som brukas
till mergling o. d. Sk. D. gumpekærre.

Gumpdryg, adj. 1) bred öfver gumpen. Ög.,
m. fl.; 2) lat och beqväm; om menniskor. Sdm.

Gupp, n. 1) hopp. Sm.; 2) galopp. Öl.

Guppa, v. a. 1) hugga af svansen,
stubbsvansa. Vg.,sm. (Vestbo); 2) hämnas, skada.
”Ja ska guppa dej”; om stark hämnd. Dls.,vg.

Guppa, f. siklöja: Coregonus albula. Dls.

Guppen, m. def. stubbsvansad häst. Bhl.

Gupphuggen, adj. stubbsvansad. Sm.
(Vestbo). Guppig, adj. id. Bhl.

GUMMRA, v. n. 1 smått gnägga; om hästar.
Vg., sm. (Vestbo). S. homra.

GUMMSA, v. n. 1 tugga sakta och länge med
tandlös mun. Bl.,kl,,m.fl. Gämmsa, v. n. 1 id. Ul.;
gämmsla, v. n. 1 id. ”Sitta ä gämmsla”. Nk.,
sdm.; gämla, v. n. 1 id. Jtl. Mummsa, v. n. 1
id.Bl.,m.fl. Af sv. gom, m. palatum; fn. gómr, m.;
fht. guomo, goomo; nht. gaum; fe. goma; e. gum,

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0252.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 222 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|