Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÖR ... - C - DA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Benämnningen förmodligen deraf att det tillverkas
af blånor, som genom borstning blifvit skilda
från lintågorna.

BÖRVIND, s. bör 1.

BÖS 1, adj. 1) elak, ond, stygg. Riksspr. Af
nht. böse; mht. böse; fht. bôsi, adj.; 2) vild, som
far oförväget fram. Sm. Jfr bose.

BÖS 2, m. 1) utskuren tjur; 2) tölpaktig person.
Kl. (Madesjö). Gr. βοῦς; lat. bos.

BÖSJA, bössje, s. bås 1.

BÖSTA 1, v. a. & n. 1 1) slå, klappa, bulta.
Bhl.,ög.—sk.; 2) krossa i tu. ”B. salt”. Hl. (Värö);
3) häkla. Dl. (Hülph. Dagb. 271); 4) ansträngande
arbeta, starkt arbeta, så att man flåsar, Dl.,
ul.,sdm. (Selö), vm.,sm.; 5) vara vid oroligt sinne;
Sdm.; 6) föra oljud. ”Han böstar å bråkar”. Nk.
Fsv. bösta, v. a. klappa, slå, bulta. (S.S 1, 101,
102); deraf bøstan, f.; hiærtabøstan, hjertklappning;
bøstning, f. klappning. Cod. A. 13, f. 12 v.,
13; fn. beysta, v. a. slå, klappa, krossa, beyrsta;
d. bøste; mht. bozen, id.; buz, boz, n. slag, stöt.
(Ben. 1, 191).

Böstel, m. 1) klappträ. Dls.,vg.,ög.,sm.,kl.,
hl.,bl. Böste-trä, n. id. Vg. Toe-tóskel, m.
id. S. Sk.; 2) skällsord. Bl. Sista stafvelsen el
i böst—el synes vara fn. völr, m. käpp.

Saltböstel. m. trästöt att krossa salt. Hl.(Värö).

BÖSTA 2, v. a. 1 skölja (ett kar). ”B. karet;
b. ärgen ur kelen”. Sk. (Ox.), hl. Är troligen
samma ord som bösta 1. Jfr eljest d. dial. bönse,
v. a. a) slå, prygla; b) bönse et kar, skölja karet
rent, idet att man skakar vattnet från den ena
sidan till den andra. S. byra, böna 2.

BÖSTE, n. 1) svinbog, frambog på ett slagtadt
svin; större fläskstycke. Svinaböste, fläskaböste,
n. Vl.,vg.nk.,sdm,sk.,hl.,bl. Böjstä, n. G.; 2) ett
skällsord. ”Ditt böste!” Sm. Fsv. böste. (Didr.
af B. 170, 225) svinbog; fn. beysti, n.; d. dial.
bøste; fin. pojsti; ns, böst; österr. bitz, id.; jfr
prov. peitz, bröst. (Diez); med. gr. βυζίον, bröst.

BÖSTEL, s. bösta 1.

BÖTA, s. bota.

BÖTSEL (pl. bötslar), m. stor hackelseknif. Fl.
(Nl.). Jfr bissare, stampa 1.

BÖTTA, v. köra hö till vägen; säges om höets
framforsling från spridda håll i skogen, på första
snö, till en allmännare under hela vintern begagnad
väg, der det upplägges, för att sedan i färre
omgångar hemföras efter behof och lägenhet. Hj.
Jfr böta (bota), hvaraf det troligen bör härledas,
så att det egentligen betyder iordningställa.

BÖTTELET, s. lita.

BÖUK (ipf. -a), v. n. bullra med doft ljud; om
spöken. Fl. (Öb.). Jfr bu 1.

BÖVA, s. buga.

BÖX-LUMME, s. lomma 1.

C.

CIMBER-MARKEN, m. def. Så kallas en
landsträcka i sydligaste Skåne utmed hafvet vid Östra
Torp och Åby mellan Trelleborg och Ystad: en
benämning, som troligen är ett minne efter de
gamle Cimrerne, Kymrerne eller Kelterne, som
fordomtima varit landets innebyggare.

D.

DA 1, conj. då. G. Fn. och fe. þá.

DA 2, s. dar.

DAAN, s. dadan.

DABB 1, 1) m. a) seg klump af slem eller
dylikt. Nk.,ög.,bl. Dabbe, m. Hl.; b) den röda
(liksom ur näsan hängande) köttklumpen öfver
näbben hos kalkoner. Bl.; c) slarfvig, dum och
senfärdig menniska; drummel. Bl.,sk.,öl. Dabbe, m.
Hl.; d) en som smutsat ner sig eller som gör
allting oskickligt; ohöfvisk, framfusig karl eller
yngling; äfven dabber, m. Sm.,fl. Tabbe, m. Hl.;
2) n. slarf, oordentlighet. Hl.

Dabba, f. slarfvigt fruntimmer, som bär sig
illa åt. Sk.,hl.,bl.

Dabba, v. a. 1 nedsmutsa. Sm

Dabba sej, v. r. 1 göra något oskickligt,
bete sig tafatt. Nk.,sm.,kl.,bl.,sk. Dabba ner
sej, id. Bl. Nfris. daaben, daaven, v. n. bete
sig tafatt och narraktigt, (Outzen, 37).

Dabba te, v. n. 1 bära sig oskickligt åt,
uträtta något dabbigt. ”Han va å dabba te mä
ä arbete, å hä sir fullar ut som han sku ha
gjort ä”. Fl. (Nl.).

Dabbe, m. penis på fjäderfä. Bhl.,hl.

Dabbe-nosad, adj. snöflande, som talar
genom näsan. Sk. (Ingelst.).

Dabbig, adj. 1) tjock, illa beredd, osmaklig.
”Dabbet äta”. Ög.; 2) dum och senfärdig, trög,
tafatt, oskicklig. ”Han ä så dabbig”. Bl.,kl.
Dabbig, dabbog, id. Fl. (Nl.). Dabbed, adj.
tafatt. Sk. (N. Åsbo). Nfris. daabig, daavid,
dobig, adj. enfaldig, narraktig. (Outzen, 37).

Snordabbe, m. snörklump. Hl. Jfr e. to
dabble, v. a. smutsa, orena; dabbler, m.
stympare; d. dial. dab, adj. som är täppt i näsan;
dabe, v. n. tala såsom en hvilken är täppt i
näsan.

DABET, dabetssäkk, s. dag.

DAD, m. fader, pappa; mest i barnspråket.
Runö, Wi., fl. (Nerpes i Öb.). Dadd el. dadde,
id. (Gl. Kb., Kr. i Öb.). Dadd. ”Dadd’n jär
yssi skaogen”, fadren är i skogen. Nb. (Lule,
Ö Cal.). Ded. Nb. (Ö. Cal.). Dadde. Åm.,vl.,
ul. (Rosl.). Dädj. Dl. (Åsens by i Elfd.; föråldr.).
Daddel. Öl. Tatta, id. Dl. (Malung). Bret. tad;

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0110.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 80 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|