72 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÅS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Busslä, v. a. 1 med trynet stöta, framvälta
halm, laga byssja åt sig; om svin. S. G.

Byskä, n. affall af halmen vid tröskningen. G.

Båsa, båsa ner, v. a. 1 beströ med boss,
skräpa ner. Nk.

Båssa. v. a. 1 skräpa ner, till. Hs. (Bj.). N.
bosa.

Båsfor, n. sämre halm. Dl. (Floda).

Båss, -a, n. dam. Mp.

Båsuger. adj. oren, full af dam och agnar;
om säd. Nk. Båsug, id. Hs. (Jerfsö). Båsot,
adj. ostädad. Fl. (Öb.). Båssi, adj. dammig.
Mp. N. bosut, adj. behäftad med agnar eller
bås.

Bössja. f. bössje, n. 1) ströhalm under
kreatur. Bl. Byssja, f. Ul.,ög.,fl. Båssa, f. Hs.; 2)
ett läger åt svin eller hundar. Hundbössja,
svinbössja. Sm.,bl.; 3) usel säng. Bl.

Bösja, bössja, v. n. 1 1) lägga byssja, strö
halm under kreaturen: 2) spilla ”boss”. Sk.

Bösja ner, v. a. 1 ostäda. ”Här ä så
nerbösjadt i stua”. Sm.

BÅS 2 (pl. båsar), m. stallplats för hornboskap.
”Strö båset i båsen”. Vb.—sk. Bås, m. (pl. bäser),
id. Vg. Bas, m. id. G. Bås, n. id. V. Nk.
Fsv. bas, bos, m. id.; deraf bosbrigþ, f. våldsamt
borttagande af en annans häst eller nötkreatur
stallet. VML.; m. bás, m.; d. o. n. bås, m.; fe.
bôs; e. dial. boose. (Grose); ns. o. ffris. boos, id.
Jfr hindost. bâs, uppehållsställe.

Båsa, v. a. 1 sätta kreatur i bås. ”Båsa in”.
Sk., hl. Bäsa, id. Hj.,mp. Bjäsa, id. Åm. Fn.
bása, bæsa; n. bæsa; d. båse, id.

Bås-la, f. båsbalk. Hs. S. la 2.

Båss, båss! ett rop, hvarmed man kallar på
kor och oxar, då de skola båsas in. Sk. Lat.
bos, oxe.

Bäse, n. vidjebindsler, sammanvriden vidja
att binda boskap i båsen. Bjäsning, f. id. Jtl.

BÅSHOLK, boshólk, m. brudtjenare, brudsven,
som på kronbröllop uppassar bruden. Sm. (L—n).

BÅSLA. s. bås 2.

BÅSN, m. pasman. Basn (pl. -när), m. id. Dl.
(Elfd.). N. basma, basm, f. id. Jfr skr. pas, att
binda, hindra.

Båssenband, basnband, n. band som
åtskiljer pasmor. Dl. (Elfd.).

BÅSNA, v. n. 1 vara brunstig; om suggor. Dl.
(Våmh.). Ordet är måhända bildadt af fsv. basse,
m. vildgalt, vildsvin, likasom yxna af yxn, så framt
ej båsna ursprungligen hetat bålsna; s. bål 1.

Båsen, adj. brunstig; om suggor. Dl. (Mora,
Våmh.).

Båssa, adj. id. ”Suddo ä båssa”, suggan är
orngalen. Dl. (Ohre).

BÅSS 1, m. kotte. Gran-, tall-båss, m. Fl.
(Wärö i Öb.). Jfr borre.

BÅSS 2, s. bås 1.

BÅSÄ, s. bås 1.

BÅTA UT, båtlänning, båtse, båtsle, s. bat.

BÅTSMANNS-HATTAR, m. pl. blåklint:
Centaurea Cyanus. Benämningen af blommans likhet
med en båtsmanshatt eller mössa, enär
blomhufvudet är rundt, platt och blått. G.

BÅUDA, s. båda.

BÄBBA, f. liten flicka. Kl.,sk. S. babe.

BÄDA (ipf. bädde), v. a. uppvärma, uppmjuka
(vidjor) för eld. ”Bädä banndar”. G. Jfr fsv. bædhil,
m. bål: rogus. S. Bern. f. 136 v.: ”foghlin fenix
hænter sik saman sma qwista oc gor thær af en
bædhil”; 1. c. f. 137: ”i nästidh æller bædhlin”; n.
bæd, f. eldstad. (Aas. 57); nht. bähen, v. a.
uppvärma; s. badda 2.

BÄDDRÄ, s. badda 3.

BÄDING, m. 1) stor slaga; 2) öfverhufvud
något ofantligt stort, t. ex. stor fisk, sjel. N. G. Fe.
beátan, att slå; s. badda 3.

BÄG, bägas, s. båg.

BÄGANGEN, s. bälga.

BÄGEL, bögäl, m. bugt, bygla (skålformig eller
kupig). Vb. Bögla, f. buckla. Åm.—bl. Af fn.
beygja, v. a. böja, göra krokig.

Bögla, v. a. göra bucklig. Ög. Fn. beygla,
göra krokig.

Bögli, buggli, adj. bucklig. Ög.

BÄGGA, f. tacka, får. Ög.,kl.(Tjust). Bäjsa,
bängsa, f. id. (Demin.). Sdm. Af sv. bagge, m.
vädur.

Bäggelamm, n. honlam. Kl.(Tjust,Stranda).

Bägghus, n. fårhus. Kl.(Stranda).

BÄIT, bäita, s. bita.

BÄKK, m. 1) eg. bäck: rivus. Riksspr.; 2)
vattenpuss, liten vattensamling. Ul. Fsv. bækker, m.
bäck. Alex. M. v. 1952. S.S. 1, 79, 180; fn. bekkr,
a) bäck; b) haf (hos skalderna); fht. bah, pah,
bach, pach, m. bäck; seopah, m. träsk: stagnum.
(Graff 3, 28); n. bekk, m. a) bäck; b) brunn; d.
bæk, m.; nht. bach, m.; holl. beek, f. bäck: gr.
πηγή, f. källa; hindost. bah-nâ, att flyta: skr
vaha, m. eller vahâ, f. elf, flod.

Bäkkahästen, m. def. necken, som stundom
visar sig i skapnad af en stor hvit häst. Sk.,
hl.,bl. Man brukar spotta i vattnet, innan
kreaturen skola dricka deraf, på det att necken ej
skall skada dem. Hl.

Bäkkamannen, m. def. necken. Sk.
(Luggude h.).

Bäkka-ros, f. Nuphar luteum. Bl.

Bäkka-svärla, f. svärdslilja: Iris
pseudacorus. Hl. Jfr n. svirla, v. n. sväfva omkring.

Bäkke-blomma, f. näckrosor: nymphæa. S.
Nk. (Enl. R. Dybeck).

Bäkkjedra(g), n. strömdrag. S. Sk. D.
bækkedrag.

Bäkkjehugge, n. eg. bäckhufvud; stället der
vattnet framtränger och bildar en bäck. Hs.
(Bj., Ljusdal).

Bäkkjeklev, n. eg. bäck-klyfning: stället
der en bäck delar sig. Hs. (Db., Bj.).

Bäkkje-seg, n. en mycket liten, sakta
framrinnande bäck. Hs. (Bj., Db., Ljusdal), hj. N.
bekkjesig, n. id. Jfr siga.

Bäkkje-skval, n. liten porlande bäck. Hs.
(Bj., Db., Ljusdal). Bäkkje-skvall, n. id. Hj.
S. skvala.

Bäkk-os, n. källdrag, uppgången vattenådra.
Kl. S. os.

Bäkk-strätta, s. stritta.

BÄKKER, s. bäkre.

BÄKKSTER, s. baka.

BÄKLAR, m. pl. händer och fötter som ej
kunna röras. ”Ligga mä bäklana i vädra”, vara död.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0102.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 72 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|