42 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BLO ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nuckö. Jfr fn. blaka, plaudere, plangere. S.
blukksa.

BLOM (pl. blommen), n. blomma. ”Stå i blom”,
stå i blomning. ”Gå i blom”, slå ut blomster. Sk.,
hl. Blom, m. blomning. Ul. Fn. & n. blóm, n.;
fn. blómi, m.; moes. blôma, m.: fht. pluomo; mht.
bluome, blomma; fht. blôjan, blouhan, v. n. blomstra.

BLOMMEN (pl. blómmer), n. plommon. Sk.,hl.
Deraf kydblommer, gula, rö(d)a blommer. D.
blomme, n. id.: fn. blómi, m. frukt.

BLOSKA, s. bluska.

BLOSLIN, adj. veklig. Dl. (Ihre). Jfr blaut.

BLOTA. v. a 1) eg. slagta offerdjnr. Moes.
blotan, dyrka (Gud); fn. blota, a) att offra till
afgudar, eg. bestryka (afgudabilder) med blod; b)
förbanna; (jfr fn. rjóđa, skjaldblotr); fe. blôtan;
fht. pluozan. Deraf Guds blotting, ett slags ed.
Dl. (enl. Ihre); 2) v. n. 1 blotta, förbanna.
Brukas sällan ensamt, utan mest i förening med
svära. ”Han blottar å svär”. Nk. Förblótta sej,
förbanna sig. ”Han sor å förblotta sej”. Sk.
(Tygelsjö). D. dial. blote, v. n. svärja, förbanna;
bloten, svärjande.

BLUKKSTA, v. n. klappa, slå. ”Hertan
blukkstar”, hjertat klappar. Nuckö. Jfr blokksa.

BLURA, v. n. 1 till hälften blunda med ögonen,
såsom närsynte bruka. Sdm.—bl. E. to plur. S.blir.

Blurskägg, n. den som blundar till hälften
med ögonen, såsom närsynte. Sm.

BLURRA, v. n. 1 tala så fort att det blir
oredigt. Ög. Jfr bladdra 2, burra.

Blurr, blurrer, m. storpratare. Sm.

Blurra, f. storpraterska. Sm.

BLUSÄ, v. n. 1 se grymt och vildt på någon.
G. Jfr fn. blöskr, m. skräck, förvåning.

BLYANT, m. blyertspenna. Sk. Blyans-penn,
m. id. S.Sk. Blyartspensel, m. id. Vg. Isl.
blýant, m.; d. blyant, bliant.

BLYSA, v. n. lysa. Ul. Blåssa, blåsa, v. n. 1)
eg. lysa; 2) ståta; säges om fruntimmer, som i
kyrkan äro mycket grannt klädda. Sm. Jfr skr.
bhlâs, att skina.

Blys, blås, blöss, n. bloss. Sk. Bluss, n. id.
”Bluss på himlen”, norrsken. Hl.

Blysa, f. vagnslykta. ”Di ha blysorna
tända”. Bl. (Östra h.).

Blås, n. eg. bloss; 2) ett fruntimmer som
är mycket grannt klädt. ”Ho va alldeles ett
blås i körka”. Sm. ”Kyrkoblås å hemma trås”,
ordspr.; säges om flickor, som i kyrkan äro
mycket grannt klädda, men hemma ganska
smutsiga. Sm. Jfr trås, n. (tro 2). Fsv. blus,
blos, fackla; fn. blys; d. dial. blus; fe. blase;
mht blas.

Blåss-hållare, m. förridare. Vg.

BLÅ 1, adj. 1) stor, ofantlig. ”Han gjorde dä
i blå galenskapen”. Ul. (Enl. Ihre); 2) i
sammansättning utmärkande något stort eller utmärkt.
Blåhålla, v. a. med kraft och ihärdighet hålla något. Bl.
Fn. blá-, id., t. ex. blá-berr, adj. helt och hållet
naken; bláfátækr, adj. utfattig; blágarn, n.
ganska fint garn; blágirni, n. småtarmar. K. Erik XI.
Blåfot har häraf erhållit sitt namn, likasom k.
Harald Blåtand. I st. f. blå brukas nu bål t. ex.
bålstor, bålstark.

BLÅ 2, s. blar.

BLÅA, blåbejna, blåbinkegräs, blåbukar, blåen,
blåfevel, blågubbe, blågull, blåhven, blåjon,
blåklätt, blåkorn, blåkulla, blåkunt, blålilja,
blålåka, blåmadra, blåmaj, blåmann, blåmjölk,
blån, blåne, blånelse, blånna, blåsur, blåtistel,
blåtel, blåtopp, blåvulen, s. blar.

BLÅKA, blåkansam, s. bloka, blåkka.

BLÅKA PÅ, s. blaka på.

BLÅKOT, adj. omåttligt stor, ovig. Fl.(Öb.,
Nl.). Jfr blókk.

BLÅNN, blånna, s. blänna.

BLÅSA (pr. blås, ipf. bles, bläs, blis, sup. bläsi),
v. a. blåsa. Dl. Blasa (pr. blas, ipf. blès, sup.
blasi), v. n. G. Blasa (ipf. blaste), v. a. id. S.
G. Blåsa (ipf. stundom bles, sup. ofta blåsi). Nk.
”Han har ngt att blåsa på”, han har huskors.
Hs. Fn. blása (pr. blæs, ipf. blès, s. blásit); moes.
blesan, id. Bläsa, v. n. 2 1) blåsa; om vädret.
Vm.,sm.,sk.,hl. Blesa, id. Sk.; 2) vara stolt öfver
sitt utseende. Ög.; 3) tillverka tackjern. Nora
bergsl.

Blåsall, adj. blåsig. Vl. (Elfd.). Jfr Rdq.
II, 2, 401. N. blåsall, id.

Bläsa, f. blåsa, isynnerhet urinblåsa. Sk. D.
dial. blæse; fht. blâsa, f. id.

Bläsig, adj. ifrig. Kl. (Enl. G. W. S—r).

Blässa 1, v. n. 1 skryta. Hl. Jfr nht.
bletten, v. n. garrire, effutirè. (Gr. wb. 2, 109).

Blässa 2, f. skryterska, pratmakerska. Hl.
(Skällinge).

Blässare, m. stor, dugtig karl eller häst.
”Dä va en blässare te kar, häst”. Sk. (Oxie,
Vemm.).

Bläster, m. 1) blåst. Dls.,nk. Bläster,
bläst. Ul. Bläst. Dl. (Mora). Bläst, blest.
Sk.,hl. Bläjst. Bl. Blaust. Kl. Fsv. blæstir,
blaster; fn. blástr; fe. blæst; d. blæst; mht. blas,
blâst, id.; 2) ställe der myrmalm nersmältes till
smidigt jern. Jtl.,dl.

BLÅSLYST, f. Melandrum pratense. Nk.

BLÅT, blåtna, blåta, blåtåwäder, s. blaut.

BLÅTTA SEJ, v. r. begå sig, berga sig. Vl.
(Enl. Ihre). Blottä sȧ. Jtl. D. dial. blotte sig, id.

BLÄDA, bläa, blä 1) v. a. 2 afblada, plocka
bladen af (t. ex. på kål). Hs.—sk. Bläddra, id. Nk.
(freqv.). Fsv. blædhia; d. blæde; ns. <I>blaên;</i> nht.
blättern; 2) v. n. bläddra i bok. Hs.,nk.,ög.,vg.,hl.,sm.

Blä-kål, m. kål, afplockade och hopsamlade
blad; bladkål. Vg.

BLÄDA, s. bligg.

BLÄDING, m. ett mindre blad. G. (Demin.).

BLÄDRA 1, f. 1) blåsa. Ul.,sm. (Östbo), Dagö,
Wi. Blära, f. id. Vg.,sm.,sk.,hl.,bl., Nuckö.
Bladdra, f. id. Dl. Blägra, f. id. Runö; 2)
bubbla. ”Vannblära”, vattenbubbla. Sk.; 3) blemma,
liten hudblemma. Sk., sm. Bladdra. Dl.
Fnattblära, f. id. Hl. S. fnatta. Bläddra, f. a) sår
med hårdnad skorpa. Deraf sårbläddra,
blädder-rosa, f. (en sjukdom). Nk.; b) utspild tjock
vätska eller mos, som bildar en rund platt hög;
deraf ko-bläddra. Nk. Fsv. blædra, f. blåsa,
blemma; fn. bledra, blađra; n. blæra; d. blære; fe.
blædre, blæddre; e. bladder; nht. blatter; fht.
plâtara (Graff 3, 235); mht. blâter (Ben. 1, 203); ns.
bledder; holl. blaar. Roten är fht. blâjan, flare;
nht. blähen, inflare, turgidum reddere; fe. blâvan,
id. (Gr. wb. 2, 61).

Blära i sej, v. a. 1 dricka glupskt. Bl.

Blärer, f. pl. Cucubalus Behen.
Benämningen af blomfodrets skapnad. Sk. Duve-ägg, n.
pl. id. Nk. Tar-alld (ɔ: tårvållaren), id. G.
Flås-gräs, n. id. Vm.

Bläre-sten, m. blåsten. Sk., hl. D. blæresten.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0072.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 42 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|