Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inne och det omätliga stora Ute? Jag kan i rutan
sjelf se intet, men genom henne ser jag likväl nu
himmelens stjernor? Rutan är obetydlig, kanske
föraktlig; icke just en låg varelse ändå, tycker jag; men
ej heller mycket hög i värde; ja, just som jag par
exemple jag sjelf! Ack, jag ville så gerna rista in
mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i
vestfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant,
då hon påstod, att dermed kunde glas icke skäras.»
Han tog upp och försökte. Men antingen flintan
var för trubbig, eller han icke tordes åstadkomma
buller genom större ansträngning: med ett ord, han
kunde intet märke rista. Då lutade han sig sorgsen
tillbaka i sin stol och lade hufvudet mot karmen.
»Du är utan diamant, Albert! blunda och sof — och
fäll ihop dina anspråk!» Allt dimmigare vardt det
för hans inre syn; allt trubbigare och gråare
gestalterna derinne. Pulsarne slogo utan hetta: helt
långsamt och doft klappade hjertat. Universum var
ganska ledsamt. Han insomnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
