Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Det Guddomliga Vara, som är Jehovah - 21. 3. Att det Guddomliga Varat är Vara i sig sjelf och tillika Tillvara i Sig Sjelf - 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herrens ord hos Johannes 5: 26 och hos Esaias 44: 24. »Jag
Jehovah, gör allt, Jag allena utbreder himlarne och utsträcker
jorden af Mig Sjelf»; och att »Han allena är Gud, och utom
Honom ingen Gud». Es. 45: 14, 15, 20, 21; jfr Hosch, 3: 4.
Att Gud icke allenast är Vara i Sig, utan äfven Tillvara i
Sig Sjelf, kommer deraf, att Vara utan att Vara till är icke
någonting, likaså Vara till, om det icke är från att Vara; då
derför det ena gifves, så gifves äfven det andra. Sammaledes
förhåller det sig med en substans, om den icke äfven är
form; ty om en substans icke är en form, så kan icke något
sägas derom, och emedan den icke har någon beskaffenhet,
sä är den icke något i Sig Sjelf. Att här säges Vara och
Tillvara, men icke Väsen och Tillvarelse, (Existentia),
kommer deraf, att man bör göra skilnad mellan Vara och Väsen
å ena sidan samt Tillvara och Tillvarelse å den andra,
likasom emellan det föregående och det efterföljande, och emedan
det föregående är allmännare än det efterföljande. Till det
Guddomliga Varat hör Oändlighet och Evighet, men till det
Guddomliga Väsendet och Tillvarelsen hör den Guddomliga
Kärleken och den Guddomliga Visheten, och medelst dessa Allmagt
och Allnärvarelse, om hvilka det skall talas i sin ordning.
22. Att Gud är det Sjelfva, det Endaste och det
Första, som kallas Vara och Tillvara i Sig Sjelf, af hvilket allt
kommer, som är och är till, kan en naturlig menniska af sitt
förnuft ingalunda veta, enär den naturliga menniskan icke
kan af sitt förnuft fatta annat än det, som hör till naturen;
ty detta passar till hennes väsen, emedan deruti ej något
annat ifrån barndom och ungdom fått inträde. Men
aldenstund menniskan är skapad för att äfven blifva andlig, emedan
hon skall lefva efter döden ibland de andliga varelserna i deras
verld, derför har Herren i Sin försyn gifvit Ordet, hvaruti
Han icke allenast har uppenbarat sig Sjelf, utan också att en
himmel och ett helvete finnes, och att hvarje menniska för
evigt lefver i antingen den förra eller det senare, allt efter
som hennes lefverne och tro har varit. Dessutom har Han
i Ordet uppenbarat, att Han är »Jag Är», eller »Vara», samt
det Sjelfvaste och det Endaste, som är i Sig Sjelf, och
således det Första eller Ursprunget, af hvilket allt är till. Det
är medelst denna uppenbarelse, som den naturliga menniskan
kan höja sig öfver naturen - således öfver sig sjelf - och
se sådant, som hör till Gud, ehuru äfven detta blott såsom
på afstånd, oaktadt Gud ständigt är i närheten hos hvarje
menniska, ty Han är i henne med sitt Väsen. Emedan nu
så förhåller sig, är Han när dem, som älska Honom, och blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
