Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Gud Skaparen - 12. 5. Att menniskoförnuftet kan, om det vill, af många orsaker i verlden fatta och sluta till, att det är en Gud, och att Han är En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en Gud, och att Han är En. Men för att belysa detta vill
jag anföra följande Minnesvärdigket från den andliga verlden.
En gång, då jag talade med änglarne, voro några
nykomna ifrån den naturliga verlden närvarande. När jag fick
se dem, helsade jag dem välkomna, och berättade dem flere
okända saker om den andliga verlden. Efter ätt något hafva
talat härom frågade jag dem, hvilken kunskap om Gud och
om naturen de förde med sig från verlden. De sade: »Vi
medföra den kunskapen, att naturen verkar allt, som sker i
den skapade verlden, att Gud efter skapelsen nedlagt och
inplantat uti henne denna förmåga och magt, och att Gud
endast uppehåller och bevarar dem så, att de icke må
förgås, hvarför också allt, som finnes, födes och på-nytt-bildas
på jorden, nu tillskrifves naturen». Emot detta svarade jag,
att naturen icke kan verka något af sig sjelf, utan Gud
verkar genom naturen, och då de fordrade bevis härpå, sade
jag: »De som tro, att en Guddomlig verkan är uti hvarje
särskildt ting i naturen, kunna af ganska mycket, som de se
i verlden, bekräfta sig för Gud vida mer än för naturen; ty
de, som bekräfta sig för Guddomlig verkan i de särskilda
tingen i naturen, de gifva akt på allt det underbara, som
visar sig i alstrandet af så väl växter som djur; och först
med hänsyn till växternas alstrande: att det från ett litet frö,
som kastas i jorden, utgår en rot, medelst roten en stam,
och efter hand grenar och qvistar, blad, blommor, frukt och
åter nya frön, alldeles som om fröet visste ordningsföljden
eller sättet, hvarpå det skall förnya sig. Hvilken förnuftig
menniska kan väl tänka, att solen, som är idel eld, af sig
sjelf vet detta, eller att hon kan inlägga uti sin värme och
sitt ljus kraft att åstadkomma detta, och hafva nytta till
afsigt? Då en menniska, som härlett öfver det sinliga
upphöjdt förnuft, ser och rätt öfverväger detta, kan hon icke
tänka annat, än att allt detta kommer från Honom, som har
oändlig Vishet, och följaktligen af Gud. De, som erkänna
en Guddomlig verkan uti allting i naturen, bestyrka sig också
deruti, då de se detta, under det att de deremot, som icke
erkänna densamma, icke se med sitt förnufts ögon på deras
rätta plats i pannan utan bakvändt i nacken. Sådana äro
de, som hämta alla sina tankar och föreställningar ifrån
kroppens sinnen och bestyrka dessas bedrägligheter, i det de
säga: »Ser du icke huru solen medelst sin värme och sitt
ljus verkar allt detta? Det som du icke ser, hvad är väl
det? månne det verkligen är någonting»? De, som bekräfta
sig för det Guddomliga, gifva akt på det underbara, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
