Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som redan den 14 Oktober offentligt uppfordrat emigranterna
att återvända, sanktionerade det förra af dessa dekret, men
inlade den 12 November sitt veto mot det senare, hvarvid
han emellertid för att lugna sinnena s. d. genom en
proklamation fördömde emigranternas uppträdande samt förklarade
sig beredd att försvara rikets säkerhet. Han skref äfven till
sina bröder och besvor dem att återvända, men erhöll till svar
härpå blott en ny anklagelse för falskhet[1].
Då församlingen kort därefter antog det redan omtalade
beslutet om de edvägrande presterna, rådde honom
feuillanterne både i ministären och i Paris’ departementalstyrelse att
ej häller godkänna denna lag, såsom innebärande en återgång
till den gamla regimens lettres de cachet, och den 19 December
fick församlingen mottaga hans sanktionsvägran. Denna dubbla
användning af vetorätten uppväckte stor förbittring inom vida
kretsar, och i häftiga ordalag uppmanades konungen genom
en mängd petitioner att ej skydda revolutionens fiender.
Girondisternas taktik att söka sammanblanda konungen med
dessa hade sålunda redan börjat bära frukt.
Det misslyckade lagstiftningsförsöket mot emigrationen
hade för öfrigt blott gifvit partiet en anledning att med så
mycket större ifver yrka på, att de tyska furstarne skulle
tillhållas att göra slut på emigranternas stämplingar. Samma
dag som beslutet om presterna antogs (d. 29 Nov.) höll Isnard
ett entusiastiskt tal, i hvilket han under utfall mot konungen,
»en man hvars vilja kan paralysera en hel nations och som slukar
30 millioner, när millioner medborgare lida nöd», öppet
predikade den revolutionära propagandan, för den händelse
Europas furstar ej respekterade den oöfvervinneliga franska
nationen[2], och hänförd af hans vältalighet tillstälde församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
