Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verlden det förvånande skådespelet af »en statskyrka inrättad
af fritänkare».
Denna åtgärd var, säger revolutionens nyaste franske
historieskrifvare (Sorel), »det förderfligaste af alla församlingens
misstag och öppnade den afgrund, hvari revolutionen störtade sig».
Huru mycket som än från teoretisk, ja kristlig synpunkt kan
anföras till försvar för denna kyrkoordning i och för sig, så
är dess dom fäld blott genom det enkla faktum, att det folk,
bland hvilket den skulle gälla, till största delen bestod af
rättrogna katoliker, och i sådanas ögon var det ett kätteri att
lekmän förändrade formen för prestadömets sakrament samt
att man upphäfde påfvens öfverhöghet. I detta lagstiftande
på grund af abstrakta teorier utan hänsyn till de människors
beskaffenhet, för hvilka lagarna voro afsedda, återfinner man
ett af upplysningsfilosofiens kardinalfel: den ensidiga
abstraktionen. Men äfven l’ancien régime går där igen. När den
konstituerande församlingen företog sig att påtvinga ett folk
af katoliker denna icke-katolska kyrkoordning, följde hon
i själfva verket blott Ludvig XIV:s exempel, när denne sökte
påtvinga sina hugenottiska undersåtar katolicismen. Också
uteblef ej straffet. Ända till civilkonstitutionens antagande
hade revolutionen knappast behöft räkna med några andra
fiender än en hierarki och en adel, som båda saknade rotfäste
inom nationen. Genom den samma retade hon mot sig alla
rättrogna katoliker från konungen ned till de lägsta
samhällslagerna. Ehuru Ludvig XVI visst icke hyste några sympatier
för revolutionens verk, voro dock hans tröghet och
obeslutsamhet så stora, att han möjligen skulle funnit sig i alt annat,
blott man ej sårat honom i hans enda fasta punkt — hans
religiösa öfvertygelse, men det var just detta, som skedde, då
han slutligen den 24 Augusti af sina ministrar nödgades att
sanktionera civilkonstitutionen och därigenom ådrog sig de
skarpaste förebråelser af påfven, som uttryckligt fördömde
den samma. Efter denna tid såg han i revolutionen ej
blott ett attentat mot sin makt, utan ock mot sin eviga
salighet, och att undandraga sig dess välde blef nu för honom en
samvetssak. Men äfven uppriktiga vänner aflägsnade
civilkonstitutionen från revolutionen. Först och främst gälde detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
