Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en parlamentarisk styrelse röjer sig däri, att då han den
6 November föreslog, att statsskuldens förvaltning skulle
öfverlemnas åt en särskild kassa med sedelutgifningsrätt samt
stående under riksdagens uppsigt — hvad vi skulle kalla ett
riksgäldskontor — föreslog han på samma gång, att
ministrarne skulle erhålla rätt att deltaga i riksdagens
öfverläggningar. Att det sista innebar hans egen kandidatur till
ministären, blef genast klart för alla. Hvarken högern eller
venstern önskade dock något sådant, då detta å ena sidan
skulle kunnat betrygga revolutionens redan vunna resultat
och å andra sidan kunnat sätta en gräns för de demagogiska
agitationerna, men möjligen skulle Mirabeaus inflytande kunnat
segra, om Lafayette gifvit honom det beräknade understödet.
Denne blef emellertid vid det afgörande ögonblicket — passiv.
Hans vänner stälde sig då till Neckers disposition, och denne,
som förstod, att det gälde hans egen politiska tillvaro[1],
uppbjöd hela sitt inflytande till förslagets bekämpande.
Åtgörandet uppsköts till följande dag (den 7 Nov.), och då nöjde
man sig ej med att förkasta det samma utan föreslog, att
ingen af församlingens medlemmar ens skulle få blifva
minister. Förgäfves yttrade Mirabeau rent ut, att förslaget afsåg
honom personligen och att förbudet därför borde inskränkas
blott till honom, på det att det allmänna ej skulle behöfva
lida för hans person. Man stälde mot honom grundsatsen om
den lagstiftande och verkställande maktens åtskiljande, och
dock var denna invändning i själfva verket föga på sin plats,
ty församlingen kränkte oupphörligt samma grundsats på ett
vida gröfre sätt än som nu var ifrågasatt. »Den
konstituerande församlingen», säger Sorel, »styrde genom sina utskott,
hvilka gåfvo order åt ministrarne: hon sammanblandade
faktiskt den verkställande och den lagstiftande makten och hängaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
