Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att, på sätt vi sett, bringa sammankomsten till slut. Några
arbetare, hvilka skickats till salen för att ställa den i ordning
efter den kungliga seansen och kanske äfven för att
omöjliggöra församlingens öfverläggningar, hade utan svårighet af
Bailly förmåtts att draga sig till baka. Snart erhöll hofvet
äfven den oroande underrättelsen, att i Paris herskade den
största upphetsning; jämväl i Versailles egde under dagens
lopp hotande folkskockningar rum, och till råga på alt vågade
man ej med säkerhet lita på trupperna. Då sjönk hastigt
modet, och i sin nöd skickade konungen och drottningen efter
Necker. Genom sitt uteblifvande från seansen hade denne
återvunnit sin under de förflutna veckorna nästan förlorade
popularitet. Hans försäkran, att han skulle stanna, lugnade
nu de hotande skaror, som samlat sig kring slottet, och snart
genljöd Versailles af ropet: »lefve Necker!»
Med vanlig optimism hade emellertid Necker försummat
att såsom vilkor för sitt kvarstannande i ministären affordra
konungen ett löfte om systemförändring. Själf har han
förmodligen ansett inträdet af en sådan såsom själfklart, och
efter några dagar tog konungen verkligen ett steg, som
vanligen plägat så uppfattas. Då det visade sig, att den del af
presteståndet, som den 22 Juni förenat sig med det tredje
ståndet, alt jämt framhärdade häri samt oupphörligt drog till
sig nya förstärkningar, och då den 25 Juni äfven 47 adelsmän,
bl. a. hertigen af Orléans, öfvergingo till det tredje ståndet,
öfverlemnade Ludvig den 27 i egen person till adelns och
presterskapets presidenter skriftliga uppmaningar till dessa
stånd att inträda i den gemensamma församlingen. Men dessa
skrifvelser åberopade såsom skäl härtill de nämda ståndens
frivilliga antagande af den kungliga förklaringen från den
23[1], och det behöfde därför härvid ej vara fråga om något
annat än en förening för behandling af ärenden af allmän
natur och således ej om en verklig systemförändring. Icke
dess mindre såg adeln i föreningen en eftergift för det tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
