Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tro på mänsklighetens naturliga harmoniskhet har kanske
mer än något annat inverkat på revolutionen; det torde därför
ej vara ur vägen att här något närmare undersöka dess
giltighet.
Onekligen ligger det något tilltalande och upplyftande
i denna tro, men olyckligtvis motsvaras den blott alt för litet
af hvad erfarenheten har att lära oss. Den mänskliga
tillvaron, för så vidt den är en del af sinneverlden, kan
nämligen ej frigöra sig från den obevekliga lag, hvaraf denna i
sin helhet beherskas: kampen för tillvaron. Skulle friheten
bestå i rätten att blott göra hvad som ej är skadligt för andra,
skulle den i själfva verket blifva en chimär eller reduceras
till ett minimum. De oskyldigaste handlingar, ja t. o. m. de,
som åt tusenden medfört välsignelser, äro ofta skadliga för
andra. Ju större den duglighet är, med hvilken affärsmannen
drifver sin verksamhet, ju större blir förlusten för hans
konkurrenter; en plats kan ju vanligen ej besättas utan att andra
få stå tillbaka d. v. s. skadas i sina intressen, och huru
mången stilla lycka har ej grusats genom dessa uppfinningar, som
utgöra mänsklighetens triumfer och fört arbetet in på nya, ej
förut anade vägar. Erfarenheten visar ock, att det ej blott
är på detta, så att säga ofrivilliga sätt, som människorna
tillfoga hvarandra skada och lidanden, utan ock att den starkare
vanligen är benägen att direkt förtrycka sina svagare likar;
och en oinskränkt frihet måste därför leda ej till frid och
rättvisa utan till strid och förtryck. Långt ifrån att hafva
infört förtrycket i verlden, är det tvärt om samhället som
någon mån satt gränser därför. Själfva de institutioner, mot
hvilka revolutionen i den förtryckta mänsklighetens namn
riktade sina häftigaste anfall, feodalismen och enväldet, hafva,
såsom vi sett, en gång haft till uppgift att åtminstone i
någon mån förbättra de svagares lott under tider, då
styrkans lag just i följd af samhällsbandens upplösning eller
svaghet hade nästan oinskränkt herravälde; ännu i dag visar oss
t. ex. krigsfångens och kvinnans behandling hos de
ociviliserade folken, att ju mindre utveckladt samhället är, ju
vildare och brutalare blir denna tillvarons kamp, som i förening
med anlagens olikhet är den väsentligaste grunden till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
