Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 1. Det franska samhället före revolutionen (l’ancien régime)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de lägre kyrkliga funktionärerna och lågadeln stannade i
provinserna, åstadkom ej någon väsentlig förbättring. De förre
voro de, på hvilkas skuldror det kyrkliga arbetet hvilade, och
säkerligen har denna klass gjort mera än någon annan för
att i någon mån mildra landtbefolkningens nöd. Men
obildade, eländigt aflönade och genom det förnäma hofkleresiet
stängda från befordran, voro de dock föga i stånd att
ensamma uppfylla de skyldigheter som bort åligga Frankrikes
med så stora rättigheter utrustade nationalkyrka.
På samma sätt var äfven lågadeln fattig. I allmänhet
gingo 2/3 af de adliga egendomarne till älsta sonen[1], medan
den återstående tredjedelen utskiftades mellan de öfriga, och
följden häraf blef naturligtvis, att godsen oupphörligt
minskades. Och dock skulle de utgöra den förnämsta
utkomstkällan för sina innehafvare, hvilka af sitt högmod utestängdes
från andra yrken än officerstjänsten — i hvilken de, som vi
veta, vanligen stannade på de lägre, illa aflönade graderna —
och af sin fattigdom från hoflifvet, denna outtömliga källa till
inflytande och njutningsmedel för deras lyckligare ståndsbröder.
Hvad under då, om desse landtjunkare, hälst när de af sina
naturliga ledare, högadeln, föregingos med så dåliga exempel,
ej bättre förmådde uppfylla de fordringar, som man har rätt
att ställa på en aristokrati! Med den återstod af själfstyrelse,
som ännu fans i kommunerna[2], ansågo de under sin
värdighet att befatta sig, hvilket i ej ringa mån bidrog till dess
försvagande. Fulla af fördomar och anspråk, som bildade en
ömklig kontrast mot deras obetydlighet, framlefde de sålunda
sitt lif i en loj overksamhet, som äfven sträckte sig till
skötandet af deras gods, för egen del offer för ständiga
penningebekymmer och för landet en onyttig börda. Trots de stora
fördelar, som hofgunsten beredde, var äfven högadeln ofta
ruinerad, ty det anstod ej en förnäm herre att hushålla, och
för det slösande lifvet i Versailles förslogo dessutom nästan
inga inkomster. Under sådana förhållanden nödgades lågadeln
genom sin fattigdom, högadeln genom sitt slöseri ofta att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
