Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN JULSÅNG PÅ PROSA 115
jag lämnar det, skall den lärdom, det ger mig, sanner-
ligen aldrig gå ur mitt minne. Låt oss gå!
Anden pekade med orörligt finger på den döde.
— Jag förstår dig, sade Scrooge, och jag skulle göra
det, om jag blott förmådde. Men jag saknar krafter
därtill, ande. Jag saknar krafter därtill.
Anden tycktes åter kasta en blick på honom.
— Om det i staden finns någon människa, som har
en känsla för denne mans död, sade Scrooge i döds-
ångest, så låt mig se honom, ande; jag besvär dig!
Skepnaden bredde ett ögonblick ut sin dunkla mantel
framför honom, och när han åter drog den tillbaka,
såg Scrooge ett av dagsljuset upplyst rum där en
moder satt med sina barn.
Hon väntade någon med otålig ängslan; ty hon gick
av och an i rummet; ryste till vid varje buller; såg ut
genom fönstret; kastade en blick på klockan; försökte,
men förgäves, att sy; och kunde knappt stå ut med
att höra barnen jollra under det de lekte.
Äntligen klappade det på dörren. Hon skyndade dit
att möta sin man, som ännu var ung, men ur vars
drag sorg och bekymmer talade. Nu vilade över dem ett
eget uttryck: ett slags allvarlig glädje, varöver han
tycktes blygas, och som han sökte undertrycka.
Han satte sig till bords och förtärde vad som blivit
hållet varmt åt honom vid elden, och när hon, först
efter en lång stunds tystnad, frågade honom vad nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
