Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN YULSÅNG PÅ PROSA 109
hänget. Först rörde han om elden med en gammal
järnstör, därpå putsade han sin rykande lampa (ty det
var mörkt) med munstycket på sin pipa, och så stop-
pade han den åter i munnen.
Under det han sysslade härmed, kastade den kvinna,
som redan talat, sitt bylte på golvet, satte sig bred
och stolt på en stol, stödde armbågarna mot knät och
kastade en utmanande blick på de andra bägge.
— Nå, vad är det mera med det, mrs Dilber? sade
hon. — Var och en måste sörja för sig själv. Så brukade
också Aan alltid göra.
— Ja, det är sant, sade tvätterskan. — Han, mer än
någon.
— Nå, varför står ni där rädd som en backhare,
människa? Inte komma vi att riva ut ögonen på var-
andra, tänker jag.
— Nej, långt ifrån det, sade mrs Dilber och karlen
på samma gång. — Det skulle vi tro.
— Nå, fortfor käringen, då är det bra. Inte för-
lorar någon människa något på de småsakerna vi tagit.
Åtminstone förlorar icke den döde därpå.
— Nej, menade mrs Dilber och skrattade.
— Hade han velat behålla dem även efter sin död,
den gamle girigbuken, fortfor kvinnan, så hade han
bort vara människa, så länge han levde. Hade han
det varit, så skulle han under sin sjukdom hållit någon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
