Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vrede, Guds och människors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrede, guds och människors.
707
vrede, när hon besinnar, att hon ständigt är under Guds ögon. (Hedningen
Plato.) — Det är bättre för dig att hafva hela världen till ovän, än att
Jesus vredgas på dig. (Kempis.)
Den tillkommande vreden. — En ung man gick för
att höra Whitefield, hvilken hade till text Matth. 3: 7. Den
unge mannen berättade sedan härom: »Whitefield beskref
först sadduceens karaktär; detta rörde mig ej. Jag tyckte
mig vara lika god kristen som någon. Sedan började han
tala om fariseen. Han beskref dennes yttre fromhet, men
visade att huggormen doldes i hjärtat. Detta började något
röra mig. Slutligen stannade han helt plötsligt i sin
predikan, tystnade för en stund och utbröt därpå i en tåreflod,
lyfte upp sina händer och ögon samt utropade: ’Mina älskade,
den tillkommande vreden, den tillkommande vreden!’ Dessa
ord sjönko ned i mitt hjärta såsom bly i vatten. Jag grät,
och då predikan var slut, gick jag för mig själf. Under
flera dagar och veckor kunde jag ej tänka på något annat.
De förskräckliga orden: ’Den tillkommande vreden, den
tillkommande vreden!’ förföljde mig öfverallt.» Följden blef
att den unge mannen bekände sina synder och flydde till
Herren Jesus såsom sin frälsare. Någon tid därefter blef
han en beryktad predikant.
Låt ej solen gå ned öfver din vrede. — Patriarken
Johannes i Konstantinopel hade en gång råkat i strid med
en af stadens främste män, Nicetas, och deras sak skulle
dragas inför domstolen. Dessförinnan möttes de inför en
förlikningsnämnd, som sökte försona de tvistande. Men
parterna skildes härifrån mera uppretade än de kommit dit.
Sedan Nicetas aflägsnat sig, började dock Johannes, som i
själfva verket hade rättvisan på sin sida, öfvertänka hvad
som händt. Han frågade sig själf, om Gud kunde finna
behag i den sinnesstämning, hvari han befann sig. »Natten
nalkas», sade han, »skall solen gå ned öfver min vrede?
Är det rätt att så förakta apostelns ord?» Genast skickade
han några vänner till Nicetas med följande fråga: »Käre
vän, solen går ned!» Djupt rörd af denna fråga skyndade
Nicetas till patriarken, kastade sig kring hans hals och
utropade: »O, min far, gör med mig hvad ni behagar!» Saken
blef genast bilagd, och solens sista strålar föllo på två
försonade ovänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
