Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYKKA.
341
ocli sade: ’Jag skulle helst vilja vara ångpannan, hvari
drifkraften finnes.’ En annan sade: ’Jag skulle vilja vara det
stora ljus, som upplyser järnvägsspåret.’ En tredje sade:
’Jag skulle vilja vara ångpipan, och skulle då i hvai*je öra
ropa en gäll varning för synden.’ En fjärde sade: ’Jag skulle
helst vilja vara säkerhetsventilen för att kunna förebygga
all skada.’ På så sätt fortsatte man vidare, tills slutligen
den sista stod upp och sade: ’För min del är jag nöjd med
att vara det svarta kolet, hvilket man kastar i elden, genom
hvars förbränning hettan uppkommer och hvarigenom tåget
sättes i rörelse.’» — »Ja, så är det», fortsätter Jones, »hade
vi blott mera af detta svarta kol, så skulle vårt tåg snart
komma till himmelen. Om det är nödigt, o Gud, för
räddning af invånarna i denna stad, låt mig tjäna till bränsle,
så att jag, under det jag själf förtäres, drager detta folk till
dig och himmelen!»
Faren icke efter att vara de främsta. — Hertig Karl
af Würtemberg plägade besöka kyrkan i Plieningen. När
han en gång befann sig i kyrkan, kom prins Henrik af
Preussen för att besöka honom, och då han erfor, att det höga
herrskapet var i kyrkan, reste han skyndsamt efter till
Plieningen och gick likaledes in i Guds hus. Kyrkan var
emellertid till trängsel fylld, och predikan hade redan börjat.
Prinsen såg då omkring sig efter en plats och fann en nära
dörren, där han satte sig. Det var just kyrkvaktarens stol!
Ett leende öfverför ovillkorligen församlingen, men prinsen
hörde andäktigt på den fromme kyrkoherdens predikan. —
Efter gudstjänstens slut, återvände de höga herrskaperna till
det närbelägna slottet. Äfven kyrkoherden var inbjuden till
middagen och beklagade därunder, att prinsen måste intaga
en så anspråkslös, ja föraktad plats i kyrkan. Men prins
Henrik sade vänligt leende: »Var obekymrad, herr
kyrkoherde! Så länge jag vistas här, skall ni alltid finna mig i
er kyrka, men också städse i samma stol, som jag i dag
intagit. Ty i kyrkan finns det hvarken prinsar eller
kyrkvaktare, utan endast arma syndare.»
Välsignelsen af ett kyrkobesök. — En förnäm dam
stod just i begrepp att gå in i kyrkan, då hon blef varse
en mycket anständigt klädd ung kvinna, som syntes vara
tveksam, om hon skulle gå in eller icke. Då den förnäma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
