Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfru. Dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
JUNGFRU. DOTTER. 300
att genom ord eller tystnad förtrycka en svag. Gör det
lätt för den gode att begära en tjänst af dig, och sök, så
vidt möjligt är, att uppfylla hvarje billig bön! — Lär dig
något af alla människor; blif till en välsignelse för alla,
med hvilka du kommer i beröring; blif visare och ädlare
för hvarje dag; fröjda dig alltmer däröfver att vara en
lär-junginna, en tjänarinna, en syster; gläd dig öfver att vara
en dotter, en tillbedjarinna, en medarfvinge till Guds
himmel —- en medhjälparinna åt honom, som var död och
lefver från evighet till evighet!
(J. C. Lavater till Anna Lavater.)
Betisars dotter. — Käjsar Justinianus hade en fältherre
Belisar, som genom duglighet, trohet och tapperhet hade
svingat sig upp till denna höjd från en obemärkt ställning.
Mången kamp hade han segerrikt fört för sin käjsare, och
många segrar hade han vunnit, när afundsmän kommo och
ingåfvo käjsaren misstroende emot den profvade fältherren.
Utan att komma ihåg de många tjänsterna, och förblindad
genom en löjlig fruktan, lät Justinianus kasta den ädle
Belisar i fängelse och slutligen, för att vara riktigt säker, lät
han beröfva den gamle mannen ögonens ljus och
landsförvisa honom. Man tillät blott den blinde att ledsagas till
gränsen af en gosse. Ingenting smärtade den gamle hjälten
så mycket som förlusten af sin dotter Irene, hvilken ända
till hans fängslande outtröttligt och på det kärleksfullaste
sätt omhuldat sin fader. Hon hade varit solen i hans lif
ty hon hade med uppoffrande ömhet vakat öfver honom.
Huru skulle han väl kunna lefva utan denna sin älskling?
Sålunda stod den gamle, af en oförtjänt misstanke och ett
vanärande straff nedtryckte Belisar på fängelsegården för
att anförtro sig åt en okänd gosses ledning. När han hade
kommit utom fängelsets murar, böjde han sig ned till sin
lille ledsagare och bad honom med bevekande ord: »För
mig till min dotter Irene, på det att jag ännu en gång må
få säga henne mitt farväl och gifva henne min välsignelse
för allt det goda, hon har gjort mig.» Då kastade sig
gossen till den gamles fötter och grät högljudt, ty han var hans
dotter, hans Irene, som hade följt sin fader, förklädd till
gosse, för att sålunda få ledsaga honom i landsflykten och
äfven där genom sin kärlek göra honom rik trots allt armod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
