Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
JESUS.
hans Herre och Gud, hans frälsare och förlossare, till
hvilken han under bön om nåd och förbarmande kunde bära
alla sina synder. Han hade gått i döden och på korset
utgjutit sitt blod till återlösning för alla ångerfulla och
botfärdiga syndare, för den sjuke och för hela världen. Glad
att höra talas om någon, som anammar syndaren, tog den
döende sin tillflykt till Jesus och afsomnade såsom en genom
tron på hans rättfärdighet och förtjänst benådad och salig
människa.
Den bästa skatten. — Då Elisabet Kristina, drottning
af Preussen, en dag gick omkring i trädgården vid ett af
de kungliga lustslotten, blef hon uppmärksam på en femårig
flicka, dotter till den fromme och gudfruktige
trädgårdsmästaren vid slottet. Sedan hon gifvit sig i samtal med barnet,
fann hon så mycket behag i dess öppna och barnsliga
ansikte och hjärtliga ord, att hon begärde, att det måtte föras
till henne på slottet. De kungliga hade just satt sig till
bords, då den lilla inträdde, och drottningen lät henne
intaga en stol vid sin sida, så att hon kunde öfverse hela
sällskapet. Efter en stund frågade furstinnan hvad hon tyckte
om all den prakt, som omgaf henne. Sedan den lilla tyst
och allvarsamt betraktat bordsgästernas lysande kläder samt
de granna porslins- och silfverkärlen, sammanknäppte hon
sina små händer, under det hon högt och tydligt utsade
efterföljande vers:
»Min Herre Krists rättfärdighet,
Se där min skatt och härlighet:
Därmed vill jag för Gud bestå,
När jag för domen skall framgå.»
Dessa på ett barns läppar vid ett sådant tillfälle
oväntade ord uppfordrade alla närvarande till allvar och
eftertanke. En högtidlig tystnad härskade i hela laget, till dess
en af de äldre hofdamerna med tårar i ögonen sade till
drottningen: »Huru lyckligt är icke detta barn! ocli huru
långt äro vi ej ifrån en sådan fromhet och sann lycka!»
Den största kärleken. — I Skottlands bergsbygd, så
berättas det, bortröfvade en gång en örn ifrån en moder
hennes yngsta barn. Modern, som var ute på höbärgning,
hade lagt barnet i det mjuka höet, då örnen kom och bar
det upp till nästet till föda åt sina ungar. — Örnnästet kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
