Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLII. Ofog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Jag är visserligen inte någon fruntimmerskarl, master
Copperfield, men jag har ögon att se med|, och dem
har jag länge anlitat. Vi stackars ringa personer ha
för det mesta ögon — och dem begagna vi också.»
Jag försökte att se omedveten och lugn ut, men jag
måtte inte ha lyckats, det märkte jag på hans ansikte.
»Nu ämnar jag inte låta segla mig i sänk, mr.
Gopperfield», fortfor han och drog med ondskefull
segerglädje upp den del af ansiktet där hans röda
ögonbryn skulle setat, om han haft några;, »och jag skall
göra hvad jag kan för att få slut på den vänskapen.
Jag gillar den inte. För er kan jag gärna bekänna,
att jag äir ganska mån om det som är mitt och gärna
håller obehörigt folk på afstånd. Jag ämnar inte,
så vidt jag kan förekomma det, utsätta mig för några
intriger.»
»Ni intrigerar alltid själf och inbillar er visst, att
alla andra göra som ni», sade jag.
»Det är möjligt, master Copperfield», svarade han.
»Men jag har en bevekelsegrund, som min
kompanjon brukade säga, och jag hugger i med både näbb
(och klor. Man får inte trampa på mig alltför
mycket, fastän jag är ringa. Jag tål inte att folk ställer
sig i vägen för mig. I så fall skjutsar jag af med
dem, master Copperfield.»
»Jag förstår er inte», sade jag.
»Det var besynnerligt», sade han med en af sina
slingringar. »Det förvånar mig, mr. Copperfield,, ty
ni brukar ha sa lätt att fatta. Jag skäll försöka att
tala tydligare en annan gång. — Är det inte mr.
Maldon, som kommit ridande, och som nu står och
ringer vid grinden?»
»Det ser så ut», svarade jag så obekymradt jag
kunde.
Uriah tvärstannade, stack händerna mellan sina
knäskålar och vek sig dubbel under skratt. Men
hans skratt var fullkomligt ljudlöst. Man hörde
absolut ingenting. Jag kände en sådan vämjelse öfver
hans beteende, särskildt vid denna afslutning, att jag
utan krus vände honom ryggen och lämnade honom
48. — Dickens, David Copperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
