Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XL. Vandraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Det var Martha, som öppnat dörren. Jag såg
hennes tärda, lyssnande ansikte alldeles tydligt. Jag
var bara rädd för att han skulle vända sig om och
få se henne, äfven han.
»Ofta brukade de sätta sina barn — särskildt sina
små flickor — på mitt knä», sade mr. Peggotty, »och
mången gång hade man kunnat få se mig i skymningen
sitta vid deras dörrar och leka med barnen, som om
de varit min älsklings. O, min älskling!»
Öfverväldigad af häftig sorg, började han snyfta
högt. Jag lade min darrande hand på den hand han
fört till sitt ansikte. »Tack skall ni ha, sir», sade
han, »men låtsa inte om mig.»
Det dröjde ej länge förrän han tog bort handen,
stack den innanför kavajen och fortsatte sin berättelse.
»Ofta följde de mig ett stycke på väg — en mil eller
par — då morgonen kom; och när vi skildes och jag
sade: ’Jag är er så tacksam! Gud välsigne er!’ tycktes
ide alltid förstå mig och svarade vänligt. Till sist
bom jag till hafvet. För en sjöman, som jag, var
det inte svårt att göra skäl för sig på ett fartyg
och komma öfver till Italien. Då jag kommit dit,
började jag vandra som förut. Människorna voro
lika goda mot mig där, och jag hade nog gått från
stad till stad, om jag inte fått höra, att hon blifvit
sedd borta bland de schweiziska bergen. Någon som
kände hans betjänt hade sett dem där, alla tre, och
talade om för mig, hur de reste och hvar de voro.
Och jag, master Davy|, jag vandrade natt och dag för
att komma till de bergen. Men hur långt jag än gick,
tycktes bergen vika undan för mig. Jag kom dock
fram till dem, och jag gick öfver dem. Då jag kom
nära det ställe de beskrifvit för mig, började jag
fråga mig: ’Hvad skall jag göra, när jag får se
henne?’»
Kvinnan med det lyssnande ansiktet, stod ännu,,
obekymrad om köld och snö, vid dörren och tiggde
och bad mig medelst sina knäppta händer att icke
drifva bort henne.
»Jag tviflade aldrig på henne», sade mr. Peggotty,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
