Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIX. Wickfield & Heep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712
skall föreslå en skål för någon som hör ihop med
Copperfield.»
]ag förbigår hur mr. Wickfield proponerade min
tants skål, mr. Dicks, Doctors’ Commons’ och Uriahs,
och hur han drack två gånger för dem allesamman;
jag förbigår hans medvetande om sin svaghet och
de fåfänga försök han gjorde att bekämpa den,
striden mellan hans blygsel öfver Uriahs beteende och
hans önskan att göra honom till viljes, den påtagliga
förtjusning, hvarmed Uriah lindade honom om sitt
finger och framhöll honom till mitt beskådande. Det
gjorde mig sjuk i själen att se, och min hand vägrar
att nedskrifva det.
»Och nu, kompanjon», sade Uriah till sist, »vill
jag föreslå en skål, och jag anhåller ödmjukast att
glasen må fyllas till brädden, ty jag vill dricka för
henne, som är den gudomligaste af sitt kön.»
Hennes far satt med sitt tomma glas i handen.
Jag såg honom ställa det ifrån sig, se på porträttet
hon så mycket liknade, föra handen till pannan och
sjunka tillbaka i sin länstol.
»Jag är i sanning bra ringa att föreslå hennes
skål», fortfor Uriah, »men jag beundrar, jag tillber
henne.»
Ingen fysisk smärta, som kunnat drabba hennes
gråhårige fader, tror jag skulle förefallit mig så
förfärlig som detta själskval, hvilket gaf sig uttryck
i hans sammanpressade händer.
»Agnes», sade Uriah, som antingen icke gaf akt
på honum eller också inte fattade anledningen till
hans rörelse, »Agnes Wickfield är, det kan jag tryggt
säga, den gudomligaste af sitt kön. Får jag vara
uppriktig, då jag nu talar till vänner ? Det är
visserligen en utmärkelse, som ger anledning till stolthet,
att vara hennes far, men att vara hennes make —»
Måtte jag aldrig mera få höra ett anskri likt det,
hvarmed hennes far reste sig upp från bordet !
»Hur är det fatt?» sade Uriah och blef blek som
ett lärft i synen. »Jag vill hoppas, att ni inte blifvit
vansinnig, mr. Wickfield? Om jag säger, att min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
