Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Gamla ställen och nytt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
kunde läsa namnen på stenen, när jag gick där fram
och tillbaka och ryckte till vid kyrkoklockornas
timslag, som i mina öron ljödo som röster från de
aflidna, Mina reflexioner vid dessa tillfällen förbundo
sig alltid med den figur jag skulle göra i världen,
och de förträffliga saker, jag skulle uträtta. Mina
steg följde marschtakten i den melodien och ingen
annan, men voro den så trogna som om jag kommit
hem och byggt mina luftslott vid en lefvande moders
sida. ;
Stora förändringar iakttog jag i mitt gamla hem.
De där illa medfarna skatboen, som för så länge sedan
öfvergifvas af skatorna, voro borta, och träden voro
klippta och toppade till oigenkännlighet.
Trädgården var mycket vanvårdad, och halfva antalet af
husets fönster voro förstängda med luckor. Det var
bebodt, men endast af en stackars sinnessjuk herre
och de personer, som vårdade honom. Han satt
alltid vid mitt lilla fönster och tittade utåt kyrkogården,
och jag undrade, om hans virriga tankar någonsin
togo samma riktning som de fantasier som
sysselsatt mina på de rosenskimrande morgnar, då jag
i min nattskjorta tittat ut genom detta fönster och
sett hin: fåren så stilla gått och betat i den uppgående
solens ljus.
Våra gamla grannar mr. och mrs. Grayper hade
farit till Sydamerika, och regnet hade trängt in genom
taket på deras tomma hus och satt fläckar på
ytterväggarna. Mr. Chillip var omgift med en lång,
grof-lemmad hustru med kroknäsa, och de hade ett litet
ömkligt barn med ett tungt hufvud, som det inte
kunde bära upp, och ett par svaga, - glåmiga ögon,
som alltid tycktes undra, hvarför det kommit till
världen.
Det var med en underlig blandning af vemod
och nöje jag brukade dröja i närheten af min
födelseplats, tills den rödaktiga vintersolen påminde mig
om, att det var på tiden att anträda återfärden. Men
sedan jag vändt stället ryggen, och framför allt sedan
jag slagit mig ned tillsammans med Steerforth vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
