Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Som jag inte får mera tycke för mitt lif på egen hand, fattar jag ett beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2id
Peggottys svar anlände snart och var som
vanligt ömt och kärleksfullt. Hon inneslöt de begärda
pengarna, som det nog kostat henne mycken möda att
locka fram ur mr. Barkis skrin, och meddelade mig,
att miss Betsey bodde nära Dover — om i själfva
Dover, i Hythe, Sandgate eller Folkestone, kunde hon
icke säga. Då emellertid en af våra karlar på
tillfrågan underrättade mig om att alla dessa orter lågo
belt nära hvarandra, ansåg jag mig veta nog och
beslöt att gifva mig af mot veckans slut.
Som jag var en liten ärlig pojkvask och ej ville
fläcka det minne jag lämnade efter mig hos
Murdstone & Grinby, ansåg jag mig pliktig att stanna kvar
till lördags kväll; och som jag uppburit min aflöning
en vecka i förskott, gick jag icke vid vanlig tid in
på kontoret att få min betalning. Det var just af
detta skäl jag lånat den halfva guinean, ty jag ville
icke vara utan reskassa. När lördags afton kom, och
vi alla stodo i magasinet och väntade på betalning
och Tipp, utköraren, enligt vana gått in först att
lyfta sina pengar, tryckte jag Mick Walkers hand och
sade honom, att när det blef hans tur, skulle han,
hälsa till mr. Quiqion, att jag gått för att flytta min
koffert till Tipps. Därefter tog jag ett sista farväl
af Mjölig Potatis och sprang min väg.
Min koffert stod i min gamla bostad på andra
sidan floden, och på afvigsidan af ett af de adresskort
vi spikade på vintunnorna hade jag skrifvit: »Master
David. Kvarstår på diligenskontoret i Dover tills den
af hämtas.» Denna lapp hade jag i fickan, färdig att
sätta på kofferten sedan jag kommit in i huset, och
på vägen dit tittade jag mig pm efter någon, som
kunde hjälpa mig att bära den.
Nära obelisken vid Biackfriars Road fick jag se
en långbent ung man med en mycket liten kärra,
som var förspänd med en åsna. »Sex pence titten!»
skrek han, då jag stirrade på honom och han
förklarade, att jag nog skulle kunna gå ed på hvar jag sett
honom, om vi ställdes inför rätta. Jag stannade och
försäkrade, att jag visst inte velat bära mig ohöfligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
