Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Jag upplefver en minnesvärd födelsedag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
en liten bakom dörren hängande spegel, där jag kunde
se afbildningen af hennes förnöjda ansikte.
Allt detta iakttog jag, där jag satt i vrån med
hufvudet lutadt mot handen och tankarna sysslande
med åtskilliga ting. Vagnen höll kort därefter
utanför boden, och sedan korgarna först blifvit instufvade,
fick jag stiga på, och de tre andra följde efter.
Åkdonet var någonting midt emellan en trilla och
en pianokärra, måladt i dyster färg och draget af
en svart häst. Det var godt utrymme för oss alla.
Jag tror aldrig i mitt lif jag erfarit en så underlig
känsla som att sitta där med dem, minnas deras nyss
afslutade sysselsättningar och se dem njuta af
utflykten. Jag var inte ond på dem men rädd för dem,
som om jag blifvit inkastad bland människor, med
hvilka min natur ej hade något gemensamt. De
voro mycket muntra. Den gamle mannen satt på
framsätet och körde, de båda unga sutto bakom
honom, och så fort han talade till dem lutade de sig
fram på ömse sidor om hans trinda ansikte och voro
mycket uppmärksamma mot honom. De hade nog
också talat till mig, om jag inte hållit mig undan.
Nu satt jag och stirrade i mitt hörn, skrämd af deras
kurtis och munterhet, som dock var långt ifrån
bullersam, och nästan förvånad öfver att deras hjärtans
hårdhet icke nedkallade någon dom öfver dem.
Nar de stannade för att låta hästen beta och
sj|älfva åto, drucko och njöto af lifvet, kunde jag
ej röra vid deras mat utan förblef fastande. När
vi kommo hem, gled jag så fort som möjligt ur
åkdonet bakifrån, för att inte visa mig i deras sällskap
inför de där högtidliga fönstren, som blindt
betraktade mig, likt slutna ögon, som en gång kunnat se.
Jag hade visst inte behöft undra hur jag vid
hemkomsten skulle röras till tårar — jag såg ju fönstret
i min mors rum och bredvid detta det fönster, som
i lyckligare tider varit mitt!
Jag var i Peggottys armar, innan jag hunnit till
porten, och hon förde in mig i byggningen. Hennes
sorg brast ut, då hon först fick se mig, men hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
