Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Mina ferier. Särskildt en lycklig eftermiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Barkis vantar på svar*. Då kanske Hon säger: ’Svar
på hvad?’ Då säger ni: Tå det jag sa* dig*. ’Hvad
var det ?’ säger hon. ’Nog vill Barkis’, säger ni.>^
Detta utomordentligt listiga förslag lät Barkis
åtföljas af en sådan knuff med armbågen, att det gjorde
riktigt ondt i min sida. Och så satte han sig som
vanligt att luta öfver hästen och vidrörde icke åter
ämnet förrän en halftimme därefter, då han tog en
kritbit ur fickan och skref på segeldukssufflettens
insida »Clara Peggotty? — synbarligen tecknande sig
namnet till minnes.
Hur underligt kändes det icke att resa till ett
hem, som ej längre var ett hem, och att finna, att
hvarje föremål jag såg påminde mig om det lyckliga
gamla hemmet, som liknade en aldrig återvändande
dröm. Den tid, då min mor och jag och Peggotty
voro allt för hvarandra och det icke fanns någon
som skilde oss åt, trädde så lifligt fram för mig under
vägen, att jag inte var riktigt säker på om jag gladde
mig åt att komma dit — inte riktigt säker på, att
det inte varit bättre om jag stannat borta och glömt
alltsammans i Steerforths sällskap. Men nu var jag
där jag var, och snart höllo vi utanför vårt hus,
där de aflöfvade gamla almarna vredo händerna i
i den ikulna vinterluften, och kvarlefvor af gamla
skatbon fördes bort af vinden.
Formannen lyfte af min koffert vid
trädgårdsgrinden och lämnade mig. Jag följde gångstigen fram
till byggningen, tittande uppåt fönstren och vid hvarje
steg fruktande, att få se mr. Murdstone eller miss
Murdstone med mörka miner blicka ut från något
af dem. Intet ansikte visade sig emellertid, och dä
jag nu kotmmit fram till byggningen och förstod att
öippna porten utan knackning innan mörkret fallit på,
smög jag mig in med rädda steg.
Gud allena vet hur långt mitt minne gick
tillbaka vid ljudet af min moders röst, som trängde ut
från det gamla hvardagsrummet, då jag steg in i
hallen. Hon sjöng med sakta stämma. Jag tyckte,
att |ag låg i hennes armar, jag hörde henne sjunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
