Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
sökte försoning med regeringen i London. Hon
visste, att Washington och hans soldater, dessa
stackars fåtaliga, af motgång nedslagna och —
efter allt hvad man kunde se — dödsdömda
soldater, hvilka nu (hon inbillade sig nästan kunna
skymta dem i mörkret) trofast höllo vakt
därborta på andra stranden, voro Amerikas sista
vapendugliga här, frihetens och oafhängighetens
sista svaga värn. Och i djupaste medkänsla för
det land, för hvilket William kämpade, och för
honom, som hon älskade och som hon visste
fanns där borta i snön bland de andra, knäppte
Marion under slöjan hårdt ihop sina händer och
bad den mest brinnande bön till Gud hon
någonsin bedt.
»Hvad tänker du på, Marion?» sade Evert
sakta. »Sofver du?»
Och litet efter, då hon inte svarade —
uppmuntrande :
»Se — därborta skymta vi redan ljusen i
Trentons by.»
Marion såg varmt upp till sin man med ett
par klara, milda och fuktiga ögon. Hela hennes
inre var ur jämvikt, liksom i dallring, och hans
ömma omtänksamhet och försök att trösta henne
rörde henne plötsligt djupt. Hon böjde sig fram
i släden och bad kusken hålla.
»Hvarför gör du nu detta?» frågade Sarah
ovanligt retligt. Det blåste våldsamt.
»Jag vill se floden riktigt —innan månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
